Duk mot duk, kamera mot kamera – det blir rätt intimt när dokumentärfilmaren Frederick Wiseman närmar sig konstmuseet National Gallery i filmen med samma namn. Här pågår ett slags remediering som är så uppenbar att den knappt behöver understrykas, men under filmens tre timmar blir det svårt att bortse från den närgångna, sammansvetsade dansen mellan konsterna.
Men det handlar också om människorna på museet och deras möte med konsten. Det klipps mellan närbilder på tavlor och besökares reaktioner i en prolog till en dialog som först bara syns, men snart även hörs, när museets olika anställda – turistguider, kuratorer, restauratörer – försöker att tillgängliggöra konsten. För den ekonomiska verkligheten glöms aldrig bort när vi får inblick i mötesrummet, där man försöker få ihop siffror med standard.
Nyckelordet blir ”imagine”. Det upprepas som ett mantra när anställda använder tavlorna som dramaturgisk utgångspunkt för att måla upp spännande historier, få besökarna att föreställa sig och ge inblick i konstnärens avsikt och dramat som utspelar sig inom ramarna. Underförstått handlar det inte bara om passion eller att få konsten att ”komma till liv”, utan blir ibland pedagogiskt på ett sätt som blir populistiskt, och ibland på gränsen till parodiskt, när Rubens Samson and Delilah presenteras som en saftig såpopera.
Och det kan väl tyckas lustigt att dramaturgin är så pass central i en dokumentär som kan verka lika spännande som att titta på färg som torkar. Tvärtom blir det ofta väldigt underhållande. Det finns ett sug i Wisemans observerande blick på passionen, nedskärningarna och hur nya medier kan hjärtstarta gamla, som gör National gallery till en medryckande överlevnadskamp.