Alltsedan beslutet att spela tennismatchen Sverige-Israel bakom lykta dörrar har jag burit på en växande känsla av skam och tagit god tid på mig för att utröna dess grunder.
Den påminner om något som grep mig dagarna efter röda khmerernas intagande av Phnom Penh 1975, då det brutalt uppenbarades, vad vi i vänstern bland annat agiterat för och samlat pengar till. Jag minns att författaren Göran Sonnevi läste allt han kom över för att utvidga sin förståelse och jag minns också att vi kände oss ensamma och isolerade i upplevelsen av en vändpunkt. För min del innebar det en brytning med vänstern.
Jag blir mer och mer övertygad om, att dessa ting hänger samman på ett meningsskapande sätt. För till skillnad från reaktionerna efter andra världskrigets slut, när grindarna till koncentrationslägren slogs upp till den breda allmänhetens djupgående självrannsakan och förskräckelse, har vänstern aldrig uppnått eller givit uttryck för en motsvarande insikt angående utvecklingen i Sydostasien efter krigsåren. Det blev inte minst tydligt för mig under min långa resa i Vietnam våren 2002, som uppenbarade en folklig motvilja mot kriget som i lika hög grad riktade sig mot de egna krigsförarna, liksom en upprördhet över den förlamande diktatur som blev en mångårig konsekvens av det, numera stadd i snabb förändring.
Inte förrän i nästa generation, i böcker av Peter Fröberg Idling och Jesper Huor har ett ovedersägligt och sanningssökande medvetande trängt upp till ytan. Inom sextiotalsvänstern cementerades däremot en barnslig oförmåga att ”prata rent” i frågor rörande sant och osant, rätt och fel, för att ersättas av det ena ställningstagandet ensidigare än de andra. Med axiom ett att man mot mot USA, axiom två att man är mot Israel. Axiom tre – och där blir det riktigt problematiskt – är att det man är ”för”, stöder och solidariserar sig med, alltid är något man ser svagare, hjälpbehövande – något man i grund och botten tror sig kunna sätta sig på, behärska och i nästa steg söka uppbackning – till exempel röster – från. Detta senare tar snart överhanden i förhållande till vad de postulerat hjälplösa faktiskt representerar.
Det hade förmodligen inte varit helt lätt att genomskåda vad angick olika motståndsrörelser i tredje världen på sextiotalet. Tiden själv tycktes utgöra ett hinder. Vad angår den islamrelaterade militansen av i dag är det helt förbluffande hur blind vänstern lyckats förbli inför det som utspelar sig mitt framför ögonen på oss.
Hur kan man år efter år traska vidare i demonstrationer man vet med stor sannolikhet kommer att urarta i stenkastning och medföra fara? Ständigt med samma hänvisning till att majoriteten är ”lugn”. Men man är inte lugn om man demonstrerar tillsammans med våldsmänniskor som man inte har kontroll över. Man bör inte genomföra den typen av demonstrationer. Det är inte ”lugnt” om man godtar en argumentation som bygger på att våld på annan ort ursäktar, förklarar eller förlåter egna dåd. Martin Luther Kings enastående storhet låg i att han under fredliga former förmådde lotsa en utsatt befolkningsgrupp, många gånger analfabetisk, mot ständiga framgångar under ständiga angrepp, men det tycks vara en glömd insikt i dag, trots att den betydde början till en eliminering av en viss typ av rasism i Amerika. Och än värre: den avsky Ku Klux Klans spökhuvor en gång väckte har vänts till tolerans inför dagens rånarluvor. Men det är samma slags människor under förklädnaden, samma inskränkta råhet och feghet.
Jag tror det är viktigt att inse, att de olika typer av militanser som i dag går hand inte har några som helst framtidsutsikter men ändå måste tas på stort allvar, eftersom det politiska snobberi de representerar på kort sikt kan åstadkomma stor förödelse och mänskligt lidande. Jag använder ordet snobberi i förlängning av tankegångarna i Albert Camus’ Människans revolt från 1953, där han karaktäriserar den som först och främst vill göra uppror för att synas, dö med reklam.
Det är anmärkningsvärt att ett välmotiverat motstånd mot en sådan föreställningsvärld numera med automatik avfärdas som ”islamofobi” – att fasthållandet vid värdefulla uppfattningar om människovärde, demokrati och förnuftsstyrt handlande karaktäriseras som ett sjukdomstillstånd! På samma sätt som man slänger fram rasismbegreppet i tid och otid. Men rasism handlar inte om kulturella olikheter, vilket är något vi måste kunna hantera och tala om. Rasism är att betrakta en befolkningsgrupp som obildbar eller sämre lottad på grund av biologiska förutsättningar.
Därför kan den antisemitism som utvecklats genom historien och i dag dyker upp i varje frågeställning som rör Mellanöstern inte betraktas som en rasism, eftersom det snarare är förmågan – briljansen inom den judiska kulturen man reagerar mot i känslan att vara underdog. Antisemitismen av i dag är framför allt en antiintellektualism som bortser från eller helt enkelt inte intresserar sig för det faktum, att sekulära judiska tänkare utgör ryggrader i den moderna västerländska mentaliteten. Därför drabbar antisemitismen även mig, i min egenskap av intellektuell.
Därför hamnar jag och andra med mig i obönhörliga konfrontationer med forna meningsfränder när konflikten Israel–Palestina kommer på tal och vi påpekar att krafter mot Israel representerar en reaktionär utveckling, som det finns orsak att bekämpa och fästa uppmärksamheten på. De opportunistiska inkonsekvenserna är bara alltför uppenbara. Att kritisera Vatikanens bisarra utspel angående förintelseförnekelse, pedofili, abort- och preventionsmotstånd är OK, att peka på den islamistiska världsbildens grymma intighet och cynism är det inte – hur gick det till?
Långsamt biter sig attityder fast, som ifrågasätter staten Israels existensberättigande och systematiskt bortser från varje positiv kvalitet som kan associeras med det judiska. Man fokuserar på kriget och krigets grymheter men utan insikt om vad krig är.
Det finns all anledning att se till krigets förödelse. Varje krig innebär ett katastrofalt mänskligt nederlag. Kriget urartar människors handlande och karaktär, det är det oundvikliga i kriget, som aldrig kan ge upphov till någon verklig ”ära”. Det har under senare år kommit till upprepade uttryck inte minst i filmkonsten, till exempel i Clint Eastwoods Letters from Iwo Jima och Flags of our Fathers från 2006. Gerillakriget drabbar civilbefolkningen extra hårt, eftersom det är där de stridande gömmer sig och hämtar sin försörjning.
Har då inte palestinierna själva röstat fram Hamas? Visst, liksom tyskarna Hitler, vilket de bittert fick ångra. Demokratin är känslig och bygger på ett samspel mellan god utbildning och ett sunt samhällsklimat som väl förmår definiera sin värdegrund, enda sättet att bekämpa godtycklighet och kaos.
En film vi i förbindelse med tennismatchen i Malmö särskilt bör dra oss till minnes är Steven Spielbergs München från 2005, med George Jonas’ bok Vengeance från 1984 som källa (Spielberg som var Eastwoods medproducent). Svarta Septembers slakt på den israeliska OS-truppen 1972 och dess efterspel handlar om en växande mardröm i hämndens spår, där allt till slut hänger samman med allt i en till synes outredbar härva – hur kommer vi ur allt detta?
Sin radikalitet till trots är filmen emellertid inget angrepp på staten Israel. ”In no way, shape or form am I doing that”, uttalar sig regissören i en kommentar. Den är uteslutande ägnad att kvalificera samtalet om en konflikthärd där man fortfarande famlar efter en lösning.
Den som i dag använder kriget i Mellanöstern som argument för sitt ställningstagande mot den judiskhet staten Israel också representerar borde kanske ägna en tanke åt, att även 1930-talets antisemiter ansåg sig ha goda argument för sin ovilja. Men bortsett från den typen av tankeställare framträder attityderna vi nu iakttar från vänsterhåll som ett uttryck för en inte särskilt svårbegriplig inre kris, där socialdemokraterna konfronteras med politiska krafter som tillgodoser välfärdssamhällets krav långt bättre en de själva och där nyvänstern, som i sin begynnelse var en del av det man kallade ungdomsrörelsen, beskrivit en baklängeskurva och landat i en infantilitet i fullständig avsaknad av det som måtte varit en del av dess ursprungliga charm.
I det tillståndet förstår man inte vilken skam det innebär, att människor av judiskt ursprung åter känner, att de inte lever i trygghet i Europa, att en före detta ärkebiskop tillåter sig att nonchalera minnet av tidigare generationers historiska brott.