Jag vet inte om följande är min biografi eller min bekännelse. Jag blev förkyld och jag är rädd för förkylningar och när jag är rädd blir jag ledsen och nervös.
Trött och sjuk åkte jag hem från universitetet. Efter en halvtimme av tårar som inte ville sluta rinna tänkte jag: vad är det jag gråter över? Svaret var mycket enkelt, men jag hartänkt på det i tre års tid. När jag kom till Sverige var jag trettio år, men hade aldrig behövt bete mig som det. I Iran lät ingen mig växa upp.
Från och med dagen jag kom hit har alla förhållit sig till mig som den trettioåriga kvinna jag är. Rädslan och ledsenheten har funnits med mig sedan dess. När jag blev trettio fanns inte min mamma med mig längre, eller så var det jag som inte fanns där.
Under dessa trettio år har mamma och pappa, morbröder, mostrar och kusiner, till och med vänner och pojkvänner, aldrig låtit mig förstå att jag inte är ett barn. Överallt och varje gång var jag den bortskämda flickan. Ingen kunde tro att jag en dag plötsligt skulle slungas till andra sidan jorden, till en plats där jag måste iklä mig rollen av en trettioårig kvinna.
Jag spelar verkligen den rollen nu, men med stora bekymmer. Att övervinna trettio år på tre år är mycket svårt. Häromdagen köpte Apollons föräldrar ett gosedjur i formen av ett bi åt honom. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att tråna efter det.