Året var 1985 och vi satt längst bak i klassrummet. Omslingrade alla fyra. Det var första terminen på gymnasiet och klassföreståndaren tvingade oss till kvarsittning, där han passade på att läxa upp oss för att vi betedde oss ”som om vi vore lesbiska”.
Det sket vi fullständigt i.
Vi läste Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa och Apelsinmannen och visste att livet måste bjuda på mer än heterosexuell tvåsamhet. Det handlade bara om att härda ut tills vi kunde ta steget ut i Europa. Fram till dess höll Stenbergs självbiografiska svit drömmen vid liv. När Spanska trappan kom ut 1987 läste jag den med darrande händer och blossande kinder, året därpå tog vi studenten och kastade oss ut i världen. Hungriga, vilda och skamlösa.
Birgitta Stenbergs betydelse för kvinnor, queers och normbrytare kan inte överskattas. I sitt konstnärskap och författarskap visar hon på andra sätt att leva och älska än det förväntade och heteronormativa. Hennes böcker befolkas av kåta kvinnor, bögar, flator, transor, alkisar, konstnärer, poeter och knarkare (det var för övrigt Birgitta Stenberg som lanserade ordet knark, ett onomatopoetiskt ord som fångar hur det låter när man knaprar på tabletter). Marginalen är norm i hennes författarskap.
Birgitta Stenberg berättade att hon läste Ensamhetens brunn av Radclyffe Hall, och i stället för att bli avskräckt (boken slutar ju inte i rosenrött för det lesbiska paret) reste hon raka vägen till Paris, där poesin och erotiken bodde. Birgitta träffade också Una Troubridge, Radclyffe Halls partner, som vittnade om att slutet i Ensamhetens brunn var medvetet sorgligt – det var då det enda sättet att få boken utgiven. Ändå blev det rätt mycket stoj kring romanen som kommit att kallas lesbiskhetens bibel: nämligen 1900-talets största tryckfrihetsrättgång och bokbål.
Birgitta Stenberg hade erfarenhet av att bli brutalt refuserad. Blott 19 år gammal färdigställde hon manuset Carol. 1952 refuserade Bonniers. Samtidigt, på andra sidan Atlanten, fick Patricia Highsmith romanen Carol antagen och utgiven – i en tarvlig pocketutgåva under pseudonymen Claire Morgan. Två romaner med lesbiska huvudpersoner som heter Carol. Birgittas fick vänta i ytterligare dryga 50 år på utgivning medan Highsmiths bok firade triumfer och idag ses som en av 1900-talets viktigaste prosatexter.
När jag tillsammans med min exfru drev Normal förlag fick vi äran att ge ut Birgittas egentliga debutroman Carol. Vi valde att kalla den Fritt förfall och pratade ofta om hur den svenska litteraturhistorien skulle ha sett ut om Birgittas debut faktiskt getts ut 1952. Den inrymmer allt det som gjort Birgittas självbiografiska värld känd – blotta tanken på att något så subversivt skrevs så tidigt svindlar.
Birgitta Stenberg var en sann revolutionär. Hon tillhörde det fåtal människor som både i sin författargärning och privat hade förmågan att skildra utan att döma, utan att bli sentimental, och ändå gestaltade och levde med all kraft och utan skyddsvallar. Birgittas framtoning var återhållsam och glittrande briljant. Hon var tjusig och regal och en allt annat än yvig person. Snarare lågmäld. Men hennes sätt att leva och skriva gick på tvärs med normaliteteten. Och det fick hon kämpa för.
När Birgitta höll tal på Normal förlags stödfest 2010 varnade hon för det politiska landskap som höll på att breda ut sig. ”Det tog bara fem år för Hitler att ta makten”, sa hon. Så här fyra år senare måste vi ge henne rätt och ta hennes ord på allvar. Stöveltrampen genom det Europa som hon skildrade och som en gång stod för frihet och utlevelse är inget vi har råd att ignorera eller ironisera över. Jag vet att hon gladde sig åt Fi:s framgångar. Min rosa röst i valet är en hälsning och hyllning till Birgitta.
När Birgitta stod på klipporna på sitt älskade Åstol och spanade ut över horisonten sa hon att där, på andra sidan, ligger New York. Birgitta Stenberg har seglat västerut för sista gången.
Artikeln publicerades i Bang 3/2014 som kom ut i slutet av september.