När väntetiden för ditt ärende blir lång, och processen snarare tycks röra sig i sidled än framåt, är det inte längre bara Migrationsverket som ställer frågor och är de-som-sitter-på-svaren. Också andra människor börjar ställa frågor på exakt samma sätt som handläggarna på Migrationsverket. Människor på gatan, på fester, på caféer, hos frisören, vänner, vänners vänner. Alla dessa blir till vandrande frågetecken, som samtidigt sitter-på-alla-svaren.
Så länge det handlar om Migrationsverket kan jag förstå det, det är deras jobb. De har ansvar för att avlägsna människor från landet. Men vanliga människor, varför gör de så?
– Du vet väl att Migrationsverket betalar din hyra? Skaffa dig en lägenhet bara.
– Även om du inte har uppehållstillstånd?
– Ja.
– Så är det inte, de skickar dig till ett flyktingboende.
– Nej då, Migrationsverket betalade hyran för min morbror och moster och farbror och faster…
– …
– De betalar för din utbildning också. Börja vid universitetet nu så att du kan skaffa dig en utbildning medan din asylansökan behandlas.
Om dessa saker vore möjliga under asylprocessen skulle du knappt behöva ett uppehållstillstånd. Du hyr ett hus och Migrationsverket betalar, du läser ditt favoritämne på universitetet och Migrationsverket betalar, när du är färdigutbildad skaffar du ett jobb om du vill, eller så stannar du hemma och vilar dig och Migrationsverket betalar för det också.
Kanske har myndigheten någon enhet jag aldrig varit på. Eller så kommer jag framöver behöva låta beloppet på mitt utbetalningsbesked diskret skymta fram närhelst jag kan för att människor runtom mig ska förstå. Eftersom många tycks obenägna att släppa dessa idéer, kommer de sannolikt att säga ”det är inte alltför illa ändå” när de ser beskedet. Då kommer jag att behöva sätta mig ner med dem och mycket vänligt gå igenom vilken sorts frukost, lunch och middag man får för 61 kronor om dagen. Inget till kläder, busskort, medicin. Bara mat. Om Migrationsverket har en annan, rikare enhet där alla mina vänner och deras vänners vänner har varit måste jag vara enormt otursförföljd som hamnade på enheten i Kållered.