När femtio års ekonomisk och diplomatisk isolering mellan USA och Kuba nu ersätts av töväder, kommer det att ha mer än bara ekonomisk och kulturell betydelse. Ländernas återupptagna förbindelser, med ett första steg i slutet av förra året, kommer också att ha betydelse för hur den katolska kyrkan kan arbeta på Kuba.
För första gången sedan den kubanska revolutionen 1959 kommer nu en katolsk kyrka att kunna byggas i den lilla staden Sandino – en lovande start på renässansen för den katolska kulturen i landet. ”Låt oss hoppas att framtiden kommer att medföra fred och normalitet i relationerna mellan två nationer”, sade biskop Alfredo Petit Vergel [bilden], hjälpbiskop i ärkestiftet S:t Christopher i Havanna, till den internationella katolska hjälporganisationen Aid to the Church in Need vid ett möte i slutet av mars.
Heliga stolen spelade en förmedlande roll i återupptagandet av Kubas och USAs diplomatiska förbindelser, hade en avgörande roll för fångutväxlandet mellan de båda länderna i december i fjol och hyser gott hopp om att de återupptagna relationerna kommer att förbättra villkoren för mänskliga rättigheter och religiös frihet på Kuba. Dock har det funnits röster i USA som varnar för att utvecklingen är en ”seger för förtryck”. Men biskop Petit menade att påståendet att ett hävande av handelsembargot gynnar en regering som förnekar fundamentala rättigheter för sitt folk, visar ”dålig hänsyn till den kubanska realiteten som helhet. Låt oss avvakta utvecklingen och se vad som är rätt.”
Under Fidel Castro, som kom till makten 1959, bara två år före biskop Petits prästvigning, rådde omfattande restriktioner för kyrkan och tusentals präster fängslades eller utvisades. Fastän restriktionerna sedan lättade något är kyrkan på Kuba fortfarande övervakad av regimen. Biskop Petit sade att ”bland alla svårigheter har det rått en brist på präster och pastoralt verksamma. Regeringen har alltid kontrollerat antalet präster och det finns aldrig tillräckligt för de uppgifter som behöver lösas. I ett land med 11 miljoner invånare har antalet präster hållits på 400. Den andra svårigheten för kyrkan har varit att få tillgång till media. Men just nu har inte den kubanska regeringen överblick eller kontroll över kyrkans olika initiativ i landet.”
Det största behovet för kyrkan på Kuba är förbön, reflekterade biskop Petit: ”Sedan måste vi finna vägar att hantera prästbristen. Det finns också behov av ekonomiskt stöd för att vi ska kunna tillhandahålla mediciner och mat till de fattigaste och vi behöver medel för att kunna fullgöra alla våra pastorala och andliga tjänster till de troende.”
Han fortsatte med att framhålla att ”medlemmarna i den katolska kyrkan på Kuba, precis som i vilket annat land som helst, är en del av det kubanska folket” och att kyrkans närvaro i landet bidrar till en transcendent och kristen dimension av vardagslivet.
”Katolska kyrkan strävar inte efter några särskilda privilegier i det kubanska samhället”, sammanfattade biskop Petit. ”Som i vilket annat land som helst i världen vill katolska kyrkan på Kuba bara ha en sak: utrymme att förkunna evangeliet om Jesus Kristus.”