Ibland slocknar elden nästan. Den hittar inget bränsle. Eller så falnar den av kalla ord.
– Tre år, har du varit här så länge och fortfarande inte fått uppehållstillstånd? Varför ser du inte till att fixa det, konverterar eller går med i kommunistpartiet?
…
– Vad gulligt, du har blekt håret.
– Nej, det är så här naturligt.
– Varför färgar du det inte? Varför bryr du dig inte om hur du ser ut?
…
– Jag vet, kära du, det går inte att göra någonting utan uppehållstillstånd.
Men ibland får elden bränsle, ett brev från Göteborgs universitet till exempel, där jag erbjuds att läsa en svenskakurs. Då sprakar elden. Men också i sådana ögonblicket säger en god vän: varför gläder du dig så över det, det är ju bara en kurs? Då stryps elden, och falnar.
Jag vet inte varifrån elden kommer. Från alla gånger jag suttit vid brasan i de iranska bergen om natten, eller om det bara är en metafor. Hur som helst är min själ gjord av eld. Och under dessa tre år har jag försökt hålla den vid liv. Också när Nima dog. Också när han fortsätter att vara död.
Att kämpa för brödfödan, för tak över huvudet, för att existera i Sverige, för att hantera min sjukdom och fortsätta leva i Sverige utan Nima. Allt detta kräver eld.