Drömmen var en resa men utanför tiden, och platsen var oklar. Jag befann mig vid foten av ett berg, och min släkt var där, allihop. De som aldrig kunnat samlas förut, de är så fullkomligt olika varandra. Också de döda var där. Jag gick runt och småpratade med dem alla, kramade dem, och jag visste i drömmen att det var länge sedan jag såg dem sist. Plötsligt förstod jag att allt detta var för min skull, de hade gett mig en chans att träffa dem alla igen. I drömmen visste jag att jag befann mig mellan de levandes och de dödas värld. Jag är van vid den situationen. En man från Sverige var med mig där. Medan jag var med min släkt låg han på en klippa och väntade på mig, och betraktade på avstånd det som hände, som om det var hans jobb att eskortera mig till detta möte för att sedan ta mig tillbaka till Sverige igen. Min mamma träffade jag minst av alla, hon och några barn uppehöll sig en bit bort från oss andra. Drömmen hade också ett soundtrack. När träffen var slut gick jag och den svenska mannen längs en stig mellan bergen och jag förstod att musiken kom från två högtalare bland klippskrevorna. När jag upptäckte dem tänkte jag på Nima och önskade att han hade varit en del av min släkt. Då hade han kunnat komma till festen och vi hade kunnat krama varandra och dricka en öl ihop, innan vi båda återvände till våra världar.