av THOMAS IDERGARD
Ett totalitärt tanke- eller samhällssystem utmärks ytterst av en strävan att göra om människan så att hon tänker och agerar som makthavarna vill. De mest beryktade totalitära ideologierna, kommunismen och nationalsocialismen, har gjort detta väldigt våldsamt. Ideologiskt innehåll, brådska och de totalitära makthavarnas personligheter har spelat en viktig roll för brutaliteten. I andra tider, miljöer och förutsättningar kan emellertid totalitära ambitioner yttra sig i fredlig skepnad. Om vi alltså ser våld som ett nödvändigt kriterium för totalitärt tänkande är risken att vi misstar oss om verkligheten.
För all slags totalitarism, våldsam och fredlig, är däremot självständigheten hos de så kallade intermediära institutionerna, det vill säga organisationer, grupper och strukturer som finns mellan personen och staten, en särskild styggelse. Värst av dem alla är familjens självständighet. I normalfallet äger ju familjen den uppgift som den totalitära makten vill ha för sig själv, nämligen att dana människans värderingar, handlingar och karaktär. Så länge familjerna fungerar självständigt kan människan inte göras om efter maktens ritningar. Därför riktar alla totalitära system in sig på att ta över familjens uppgifter och hårt kontrollera den. Precis av detta skäl fastslår också FN:s deklaration om de mänskligheterna familjens suveräna status (artikel 16:3) och föräldrarnas primära rätt att styra barnens uppfostran och utbildning (artikel 26:3).
Med dessa definitioner i bakhuvudet blir ett uttalande som påven Franciskus gjorde i intervjuboken El Jesuita från 2010, när han fortfarande var kardinal och ärkebiskop av Buenos Aires (på svenska utgiven 2013 på Fredestad Förlag/Catholica under titeln Påven Franciskus – Samtal med Jorge Bergoglio), särskilt intressant. Nästan i förbigående, i ett avsnitt som handlar om kyrkan och politiken, räknar påven/Bergoglio plötsligt in liberalismen bland 1900-talets ”totalitära experiment”.
Utan att relativisera våldstotalitarismens grova brott mot mänskligheten, påpekar han att liberalismens atomistiska frihetsbegrepp – det vill säga frihet definierad som ett fullständigt oberoende – ytterst bara kan värnas genom en stark statlig dirigism. Ett sådant möte mellan individualism och kollektivism skulle alltså ge en särskild form av totalitarism som vi inte lika ofta tänker på. Resonemanget utvecklas inte mer i boken. Men det går faktiskt att betrakta den senare tidens debatt och utveckling på familjelagstiftningens område i Sverige som empirisk verifiering av påvens teori.
Låt oss bara ta några exempel: För att befästa synen på barn som en rättighet för varje enskild vuxens självförverkligande har S-/MP-regeringen lagt fram förslag om inseminationer för ensamstående kvinnor (se länken här). För att uppnå strikt likaberättigande i offentlig status för alla tänkbara sätt att leva tillsammans, och således en bekräftelse på samhällets gillande av alla uttryck för valfriheten, har en grupp M-politiker föreslagit ett så kallat ”antalsneutralt” äktenskapsbegrepp, som innebär att tillåta äktenskap mellan flera personer (se länken här). För att både föräldrar och barn ska lära sig tänka om jämställdhet på det sätt som makthavarna vill, har en tidigare S-minister i en utredning föreslagit att staten måste ha som mål att tvinga mammor att vara hemma kortare tid med sina småbarn än i dag, och en FP-politiker i samma ärende förklarat att ett barns anknytning till både mamma och pappa främst handlar om att förstå att man ska dela lika på hushållsarbetet (se länken här – inslaget börjar ca 07:52 minuter in i programmet).
Dessa, och liknande, idéer och förslag går på ett sätt längre än mer kända totalitära ideologier eftersom de inte vill intervenera i och ta över familjens uppgifter, som ett medel, utan i stället göra om hela familjen, som ett direkt och uttalat mål.
Den sekularistiska liberalism som i dag utgör det svenska politiska systemets överideologi, talar ofta om att en människa måste kunna få vara och bli precis den hon vill. En sådan postmodern tanke förutsätter att det inte finns någon sanning om människans identitet. I stället skapar var och en sig så som man i varje läge känner – känslorna är enligt denna föreställning långt viktigare än tanken – för att vara. Allt det som hindrar människan från att komma till ett sådant lyckligt idealtillstånd av tabula rasa måste samhällets politiska makthavare bekämpa. Normer i meningen sanningsanspråk som inte utgår från subjektiva känslor motverkas aktivt (statsfinansierad och statsorganiserad så kallad normkritik är alltså en favoritsysselsättning för denna liberalism). Människans frihet och rättigheter balanseras inte mot ansvar och skyldigheter, och kommer inte ur någon föreställning om hennes uppgift att agera för vidare syften än enbart det egna självförverkligandet, utan ses bara som autonomi.
Eftersom dessa föreställningar och deras konsekvenser på många sätt går stick i stäv med människans faktiska vara och naturliga strävanden måste alltså det sekularistiskt liberala projektet göra om henne. Inte med våld men väl med lagstiftning som ger incitament för korrekta beteenden, det vill säga sådana som leder henne till det av makthavarna önskade tabula rasa-tillståndet. Ett barn som genom det offentligas uttalade stöd redan från början fråntas rätten till en pappa, eller växer upp i en polyamorös relation som proklameras vara lika bra som någon annan, eller utbildas i att mammas och pappas enda komplementära roller handlar om att dela lika på middagsdisken, representerar det önskvärda fröet till denna nya människa, för vilken allting flyter och varje dag erbjuder, och kräver, en ny personlig omdefinition.
Så ser vi, kanske först lite paradoxalt, hur vår tids största socialiseringsprojekt just nu genomförs av liberaler i alla partier: ett projekt som handlar om en statligt regisserad och dirigerad omkonstruktion av familjen i syfte att skapa en annan människa. Jag undrar om påven, när han gjorde sin kategorisering av liberalismen som totalitär, förstod att han var profetisk.
Thomas Idergard 2015-06-10