Arbetskritiktrenden får Unni Drougge att minnas sitt 80-tal.
På 1980-talet delade arbetskritikerna ut ”Plastjournalen” och varnade för vad kapitalismen kunde åstadkomma med hjälp av datorerna. Nu är deras mardröm sann.
På 1980–talet stod vi ännu på tröskeln till informationssamhällets och mikroelektronikens avgörande genombrott. Managementfilosofins nyliberala väckelserörelse byggde svulstiga luftslott av den nya teknikens framtidslöften. Man skulle lulla på sitt smultronställe i en idyllisk skogsglänta och via de välsignade telekommunikationerna sköta sitt arbete i New York eller Hong Kong.
Samtidigt blev det uppenbart att den fulla sysselsättningens glansdagar var över, och effekterna började bli kännbara. I denna verklighet frodades en annan vision, den om att låta teknologins produktivitetshöjningar fördela arbetslösheten jämnt. Sådant tankegods avfärdades däremot som rent flum.
Jag tillhörde den första generationen som drabbades av guldårens backlash. I stället för arbete tvingades vi utföra påhittade sysslor mot en ersättning det inte gick att livnära sig på. I protest bildade jag och några andra unga arbetslösa aktionsgruppen SAMAE, Sammanslutningen av medvetet arbetsskygga element. Utanför Arbetsförmedlingen i Malmö delade vi ut en fejkad Platsjournalen – ”Plastjournalen”, där jag trädde fram som arbetslöshetsminister och uppmanade de arbetssökande att gå hem och göra vad de ville eftersom jobben tagit slut.
Vid samma tid hade den norske civilekonomen Christian Vennerød kastat in en brandfackla i debatten med boken Arbeta mindre – lev mer och tillsammans med honom föstes vi in i en tv–studio för att möta dåvarande arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon.
Ställd inför det faktum att vi föredrog arbetslöshet framför meningslös sysselsättning beslöt hon sig för att utreda omfattningen av denna subversiva rörelse. Men vid det laget hade vårt arbetsskygga förbund redan kollektivanslutit hela svenska folket och resultatet av utredningen hörde vi aldrig talas om.
Flera tunga opinionsbildare, däribland civilrättsprofessorn Anna Christensen, stod också på vår sida och fördömde straffåtgärderna mot arbetslösa som sen dess stadigt utökats och förvärrats och vars förråade människosyn nyligen blottades i Roland Paulsens omtalade bok Vi bara lyder.
Den mest tongivande arbetskritikern under åren det begav sig var utan tvekan André Gorz. I Vägen till Paradiset skissade han upp de demokratiska fördelar som en radikal arbetstidsförkortning med ekonomisk bastrygghet skulle föra med sig. Realist som han var utfärdade han också en varning för kapitalismens fantasirika förmåga att finna avkastning i all sorts mänsklig aktivitet.
I den sämsta av världar skulle de som gjorts överflödiga av den nya tekniken ändå kunna hållas i schack av den. Man kunde exempelvis låta människor ”arbeta” med sin självbild genom att skapa om den till en digital image som via ett ekonomiskt belöningssystem återvände som konsumtionsartikel i ett ständigt självunderhållande kretslopp.
Då, under innevarande 1980–tal, tedde sig emellertid dessa gorziska farhågor så absurda att de inte gick att visualisera. Att en väsentlig del av min tid och mina arbetsuppgifter 30 år senare skulle behärskas av nåt som kallades internet och som krävde oupphörlig självredovisning var jag lyckligt ovetande om. Jag gladdes i stället åt min nyinförskaffade digitala skrivmaskin med en liten display som tillät mig att radera i den senast skrivna raden, bara det ett arbetsbesparande framsteg.
Så gick detta decennium ur tiden, omgärdat av två storstilade kampanjer – den första från Saf med Anni-Frid Lyngstads lockrop ”Satsa på dig själv!”, den andra från LO under slagordet ”Frihet är att ha ett arbete”. Ironiskt nog har dessa två paroller fusionerats till den ideologiska hybrid vars appell vi i dag lyder under: Satsa på att göra dig själv anställningsbar.
André Gorz dystopi blev dagens realitet, och numera förstår jag bara alltför väl hur han menade. Vi producerar vårt varumärke och konsumerar vårt marknadsvärde.
Alla kan inte bli Pewdiepie eller Blondinbella, men alla kan göra som Pewdiepie eller Blondinbella. Och hundratusentals miljoner gör det. De bloggar, loggar, poddar, fotar, twittrar, filmar och spelar sig själva med varierande räckvidd men med en gemensam nämnare – tvånget att producera och konsumera sig själva.
Och bättre kan man alltid bli på att vara den man är genom att vara ännu mera ”den man är”, det vill säga att göra sig endimensionell. Självförverkligande som självutplåning. Författare, konstnärer och opinionsbildare sjunker allt djupare ner i sin nisch. Identitetspolitikens talesmän upprepar sina mantran: Jag vill få vara mig själv! Det här handlar om mig!
Och när vi så snubblar över ett klipp där någon är oförställt autentisk, då skriker vi av äkta skratt. Men den individen gör samma sak som alla andra: producerar och konsumerar sig själv. Förutom möjligtvis i de fall då individen råkar vara katt.
Unni Drougge är författare och journalist.
Det här var ett utdrag från Magasinet Arena #3 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena. Magasinet Arena #3 2015 finns i butik från och med 9/6. Köp nr 3 2015 här. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>