av PER BESKOW
En ständigt upprepad fras i medierna är att svenska folket är världens mest sekulariserade. Hur det förhåller sig med detta är inte så säkert – det kan finnas andra alternativ om man ser efter. Men som frasen nu används får den lätt en normerande innebörd: att vara religiös är inte riktigt svenskt och därför inte så önskvärt.
Religionen är framför allt något vi finner bland invandrare från fjärran länder, präglade av inbördes konflikter, och svenskarnas frånvaro av religion är därför en trygghetsfaktor. Särskilt irriterande är kristendomen som ännu lever kvar hos oss om också i begränsad omfattning och bör hållas på plats. Men är det så här? En majoritet av svenskarna har ännu något slags förhållande till kristen tradition, fastän den ligger mer i känslornas plan, och detta förhållningssätt är inte alldeles lätt att klarlägga.
Just i år har det kommit två böcker som problematiserar dessa frågor men med litet olika vinkling. Det är David Thurfjells Det gudlösa folket: de postkristna svenskarna och religionen (Molin & Sorgenfrei) och Magnus Malms Som om Gud inte finns: en bok om sekularisering (Artos). Båda har uppmärksammats i dagspressen.
I Svenska Dagbladet ser Ivar Arpi den svenska synen på religion som en följd av reformationen [läs Arpis ledarartikel här]. Tron kom framför allt att rikta sig mot bibelordet, och väckelserörelserna kom ofta att förknippas med en absolut tilltro till Bibelns auktoritet. De krävde också ett intensivt engagemang av den enskilde. Att vara religiös kom att betyda att man tillhörde en exklusiv grupp som i åsikter och värderingar skilde sig radikalt från majoritetens och skilde människorna från samhället. I stället ser man nu gärna Sverige i sig som moraliskt överlägset främmande kulturer med uppdraget att sprida sina värderingar över världen.
Men den svenska sekulariseringen märks också på andra håll. En viktig faktor är förändringarna i språkbruket där traditionellt religiösa vändningar faller bort ur vardagsspråket. Man skriver nu allmänt ”gud” med liten bokstav – för inte så länge sedan var det enbart en ateistisk markering. Men Magnus Malm kommer med en mer kontroversiell tes: att Svenska kyrkan har spelat en viktig roll för språkets sekularisering. I sin strävan att anpassa sig till ett modernt språkbruk har man bytt ut den kristna terminologin mot en mer allmänt hållen som för tanken till psykologisk terapi snarare än till frälsning. Detta är faktiskt obestridligt. Vi ser det i senaste handboksförslaget där ordet ”synd” ersätts av det inte särskilt förståeliga ”brustenhet”. Sådant gör Bibelns och traditionens språk än mer obegripligt och befäster synen på dagens svenska kultur som postkristen.
Per Beskow 2015-07-21