Min Inspiration. Konferens i arrangemang av FSK –
15 juni 2015, Winterviken, Stockholm
Gunnar Bjursell. Foto: Patrik Bonnet
Inspiration är något centralt i skapandeprocesser. Men vad är det egentligen som gör oss inspirerade? Detta undersöktes på ett heldagsseminarium som anordnades av Föreningen svenska tonsättare och som gick i inspirationens tecken. Vi deltagare fick lyssna till en mängd tal, till musik (framförd på klarinett, blockflöjt och ärkeluta) och dessutom skapa själva. Samt ta del av FST:s årliga prisutdelning för insatser inom det svenska musiklivet.
Ordet inspiration har sitt ursprung i latin och betyder väcka liv i, inblåsa. Eller att införliva en andlig verklighet i sig, som Martin Q Larsson, ordförande i FST, förklarade när han inledde seminariet i Nobelfabrikens gamla dynamitfabrik, numer kafé och festvåning, vid Mälaren. En ståtlig, lätt sakral tegelbyggnad som är inspirerande i sig.
Hela fyrtio talare är inbjudna, många av dem tonsättare. De flesta av talarna har bara en minut, respektive tre minuter på sig. Här krävs stringens. De tre avslutande talen är dock på tio minuter var. Däremellan hålls en föreläsning av Gunnar Bjursell, professor i genetik och biologi, en ”pionjär inom svensk kulturmedicinsk forskning”. Det låter kanske plottrigt men helheten blir snarare ett slags kavalkad av tankar och intryck, där det går att urskilja vissa likheter i hur talarna ser på inspiration. Som att den uppstår under tiden man arbetar; att den finns i själva skapandeprocessen och dess utmaningar. Eller att kreativa processer kräver tid, och en förmåga att ha långtråkigt. Tomrum där frön kan gro.
Kompositören Maria Löfberg slår i sitt tal litet humoristiskt fast att inspiration inte är något för henne. Idéer däremot får hennes kreativitet att flöda. Medan Karin Starre, vd och verksamhetschef på Audiorama, inspireras av motstånd och hinder.
Tystnaden dyker upp som en källa till inspiration, gestaltad genom en tyst minut. Liksom förmågan att ta sig förbi sina egna prestationskrav. Att skapa enbart utifrån lust och inte med tanke på resultat. Vissa inspireras av vardagliga ljud, andra från resor, från sina inre rum eller från inspirationen själv.
Tonsättaren Johannes Bergmark framför en liten performance och berättar att han inspireras av att använda olika vardagsföremål som musikinstrument, samtidigt som han plockar upp dessa föremål ur en papperskasse, ett och ett. Bergmark sätter intressant nog in kreativiteten i en samhällskontext och menar att det kapitalistiska systemet, där även konst inlemmas i produktionstänkande och prestationskrav, tar död på inspirationen och blir ett hinder för fritt skapande.
Under en timslång föreläsning inviger oss Gunnar Bjursell i kulturens biologiska effekter. Aktivt musiklyssnande och -utövande stimulerar hjärnan att bilda nya celler, vilket kan uppskjuta demens. När vi lyssnar på ett okänt musikstycke växer hjärnans plasticitet. Dessutom frigör musik en stor mängd dopamin. Men musik kan, med sin starka koppling till våra känslor, både vara hälsobringande och skapa ohälsa, menar Bjursell. Han lyfter även fram att lek och inspiration hänger ihop – kreativitet kräver att vi kan leka.
I efterföljande workshop där alla deltagare, oavsett kunskaper, får skriva sitt eget partitur blir det också utrymme för just lek. Fyra musiker tar hand om våra alster och spelar upp dem samtidigt, i en kakofonisk och bångstyrig symfoni med cello, klarinett och saxofoner. Vi får även höra tre elektroniska verk som skapas på plats, under dagen, och som av ord och röster bygger upp fascinerande beats.
Violinisten Anna Lindal väljer att i dagens sista tal läsa upp många av de begrepp, kopplade till inspiration, som har nämnts: platsspecifika ljud, den mänskliga rösten, utforskande, minne … Det hon själv finner mest inspirerande är alla sorters samtal, utbytet mellan människor. Och det blev också den här dagen ett utmärkt exempel på, för det samtalades intensivt under pauserna. Möjligen hade dialogen mellan deltagarna kunnat fördjupas ännu mer om det hade öppnats upp för korta diskussioner efter varje block. Men som helhet – tveklöst inspirerande.
Birgitta Haglund