av ULF JONSSON Fem svenskkyrkliga präster i Stockholm publicerade i förra veckan en debattartikel i Dagens Nyheter under rubriken Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner. Bakgrunden till texten är att det i år är 90 år sedan det stora ekumeniska fredsmötet ägde rum i Stockholm 1925. Artikeln på DN Debatt uppmanar till en mera livaktig dialog mellan Svenska kyrkan och andra religiösa samfund, både kristna och icke-kristna. Knappast någon vettig och ansvarskännande person kan väl ha någon annan uppfattning än att den typen av initiativ i grunden är önskvärda och välkomna. Men trots det vällovliga syftet bakom artikeln har den fått en hel del mothugg och kritik. Kritiken visar, menar jag, att dialogen mellan olika samfund och religioner är betydligt mer krävande och komplicerad än vad artikelförfattarna själva utgår ifrån. Jag vill här bara kort göra uppmärksam på två sådana svårigheter.
En fundamental svårighet som man inte får glömma när man ägnar sig åt ekumenisk och interreligiös dialog ligger i att man vanligtvis saknar en gemensam historieskrivning. Kort sagt, medlemmarna i de olika samfunden är inte ense om hur man ska beskriva hur relationerna mellan samfunden har sett ut i historien. Det är därför mycket välkommet att Lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan nu – 500 år efter att den lutherska reformationen startade – har kunnat enas om en skissartad gemensam historieskrivning i dokumentet From Conflict to Communion. Men sådana gemensamma historieskrivningar är mycket sällsynta och svåra att nå fram till.
Att det inte är enkelt att nå fram till en gemensam historieskrivning visar sig redan i artikelförfattarnas eget inlägg på DN Debatt, som dessvärre innehåller både ensidigheter och rena faktafel. Det stämmer, som de skriver, att det ekumeniska fredsmöte som Svenska kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom bjöd in till i Stockholm 1925 var ett mycket betydelsefullt steg för framväxten av den ekumeniska rörelsen, i synnerhet på protestantiskt håll. Däremot stämmer det inte att det var något fullständigt unikt när Söderblom hävdade att det inte bara finns en enda väg till Gud. Det hade många andra teologer sagt långt före Söderblom, exempelvis 1200-talsteologen Raimundus Lullus och 1400-talskardinalen Nikolaus Cusanus, för att bara ta två exempel ur högen. Inte heller stämmer det, som artikelförfattarna påstår, att Söderblom bjöd in hela kristenheten till mötet i Stockholm. Söderblom tyckte avgjort illa om katoliker och den katolska kyrkan fick aldrig någon inbjudan till mötet.
En annan slags svårighet i samband med interreligiös dialog gäller synen på religiösa sanningsanspråk. Ska dialogen bli fruktbar och på sikt verkligen leda till några konstruktiva resultat så går det inte att bortse ifrån att religiösa övertygelser, precis som andra slags övertygelser, har kopplingar till anspråk på sanning. Detta bottnar i det enkla faktum att så fort man menar allvar med det som man säger, så hävdar man samtidigt det man säger faktiskt är sant. En övertygelse som förlorar kopplingen till anspråk på sanning kommer i längden heller inte att spela någon roll i ens liv, eftersom vårt sätt att handla hänger ihop med våra övertygelser om vad som är sant och rätt. Som Maria Ludvigsson nyligen helt riktigt påminde om på Svenska Dagbladets ledarsida blir det bara tokigt om man likställer respekt för andras tro med förnekelse av den egna religiösa övertygelsen. Bara den som med självaktning är rotad i en egen övertygelse förmår att vara verkligt öppen och respektfull gentemot den andres djupt grundade övertygelse. Relativismen är en återvändsgränd. (För en mera utförlig reflexion om denna fråga hänvisar jag till en ledare jag publicerade i våras i Signum 3 / 2015.)
Även i detta avseende lämnar artikeln på DN Debatt mycket i övrigt att önska. Artikelförfattarna faller för frestelsen att relativisera den egna trostraditionen och att dessutom ensidigt beskriva religiösa sanningsanspråk som ett problem genom att koppla dem till legitimering av våldsanvändning i religionens namn. Men det är en på orimligt förenklad beskrivning av frågan. De allra flesta religiösa sanningsanspråk har ju ingen som helst koppling till våldsanvändning, utan de handlar om helt andra ting. En betydande del av de religiösa sanningarna handlar tvärtom just om Guds vilja till kärlek och försoning mellan människorna. En mera fundamental motivation för omsorg om och respekt för medmänniskan får man leta länge efter.
Interreligiös och ekumenisk dialog är mer än välbehövlig, det är obestridligt. Inte minst eftersom religioner faktiskt på sina håll används för att motivera folk till att begå de mest avskyvärda illdåd. Därför är initiativ till en mera aktiv dialog mellan samfunden och religionerna angelägna och välkomna. Men en dialog som tar frågorna på allvar och som vill leda längre än till allmänt hållna deklarationer om välvilja får inte bygga på alltför förenklade utgångspunkter om den ska ha några utsikter att bära frukt.
Ulf Jonsson 2015-08-27
Läs mer:
Per Beskow i Dagen: Kristus och religionerna
Maria Ludvigsson i Svenska Dagbladet: Allting flyter i Svenska kyrkan
Stefan Gustavsson i Dagens Nyheter: Helt olika berättelser kan inte alla vara sanna
Gunnel Wahlström i Dagens Nyheter: Nathan Söderblom var ingen vän av islam