av KLAUS MISGELD De fem präster i Svenska kyrkans domkyrkoförsamling i Stockholm som den 19 augusti 2015 publicerade en debattartikel i Dagens Nyheter under rubriken ”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner”, fick kritiska svar av bland annat två katoliker, religionshistorikern Per Beskow i Dagen (25 augusti: ”Kristus och religionerna”) och Signums chefredaktör Ulf Jonsson (27 augusti: ”Den svåra konsten att föra dialog”).
Jag har inget att tillfoga till denna kritik av en allt mer relativiserande och till likgiltighet uppmuntrande tendens att förminska den kristna tron ”till ett allmänreligiöst forum” (Beskow). Men det finns ändå en mening i de protestantiska prästernas text som är värd att begrunda ytterligare, utifrån en annan kontext än den svenska. Meningen lyder: ”Om vi i Svenska kyrkan anser att andlighet och gudstjänstsliv är viktiga för människor, är vi då beredda att öppna våra församlingshem [Obs: inte kyrkor!] på fredagar så att muslimer utan egen bönelokal kan få be där?”
Den tyske författaren och islamske orientalisten Navid Kermani som växte upp i en muslimsk, bildlös miljö har publicerat en uppmärksammad bok om den kristna, särskilt den katolska bildkonsten från Renässansen till våra dagar. Boken har titeln Ungläubiges Staunen (ungefär: en icketroendes förundran; C.H.Beck 2015). Muslimen uttrycker sin stora förståelse för och uppskattning av att kristet trosliv gett upphov till en så rik skatt av konstnärliga bildliga framställningar och att detta trosliv vilar så starkt på dem.
Kermani formulerar sin uppfattning även i en intervju i den tyska tidningen Die Zeit (20 augusti 2015). Och där kommer han i slutet in på något som är relevant i detta vårt sammanhang. Han nämner den italienske jesuiten Padre Paolo Dall’Oglio som var verksam i klostret Deir Mar Musa i Syrien men kidnappades 2013 av Islamska staten och befaras vara död. Pater Paolo var ”förälskad i Islam” (jesuitens egna ord) trots att han aldrig lämnade någon i tvivelsmål om att han var och skulle förbli katolik. Han strävade inte alls efter att göra skillnaderna osynliga. Och så säger författaren i intervjun: ”Detta moderna kristna helgonets kärlek omfattade även muslimerna som besökte munkarna och nunnorna dag för dag [i klostret där jesuiten var verksam], samtalade med dem och var tysta med dem, och själva bad de i ett hörn av hans kyrka, där inga bilder fanns. Kärleken i Padre Paolos mening är något som överstiger vårt förstånd och vår tolerans […].”[min översättning och kursivering]
Längre fram i intervjun nämns att författarens iranske farfar 1963 under en Europaresa fick breda ut sin bönematta i kristna kyrkor. Intervjuaren Alexander Camman menar att sådant knappast skulle vara möjligt idag. Men så tänker inte Navid Kermani, utifrån sina egna erfarenheter i många länder och på många kontinenter, på platser där fundamentalismen ännu inte hade fått övertaget.
Klaus Misgeld 2015-09-01