”Tjänande är aldrig ideologiskt, för vi betjänar inte idéer, vi tjänar människor.” Det framhöll påven i sin predikan i högmässan den varma och fuktiga söndagsmorgonen den 20 september på Revolutionstorget (Plaza de la Revolución) i Havanna, Kuba. Hundratusentals människor, bland dem landets president Raúl Castro, var närvarande i mässan.
Under åren direkt efter revolutionen 1959 brukade Fidel Castro – som mötte påven efter söndagens mässa – hålla långa tal till jublande skaror på detta torg som kan rymma omkring 600 000 människor. Påven Franciskus predikan i dag bleknar vid en jämförelse. Han talade i mindre än 15 minuter, men hans ord var djupa och skarpa och riktades inte bara mot den nuvarande situationen på Kuba utan också mot framtiden, med sikte på vad som skulle kunna hända på denna vackra ö, när väl relationerna med USA normaliseras helt och hållet och handelsembargot lyfts.
Eftersom katoliker utgör 60 procent av Kubas befolkning på 11 miljoner invånare, kan det sätt på vilket de utvecklas som gemenskap och lever Evangeliet starkt påverka både den framtida utvecklingen av detta land och försoningsprocessen. Påven Franciskus var mycket medveten om detta när han höll sin predikan från en läspulpet framför altaret. Därifrån kunde han till vänster om sig se ett jättelikt porträtt av sin landsman, argentinaren, Ernesto ‘Che’ Guevara. Porträttet hängde ner från inrikesdepartementets byggnad.
Iklädd grön mässhake började han sin predikan med att hänvisa till Jesus besvärande fråga till lärjungarna när de hade diskuterat med varandra om vem som var den viktigaste av dem. Franciskus sade att denna fråga – ”Vem är den viktigaste?” – är en fråga som dyker upp många gånger under vårt liv och som vi måste besvara. Sannerligen, ”mänsklighetens historia har präglats av det svar som vi ger på denna fråga”.
Han påminde de många tusen människorna – varav flera från andra länder inklusive Argentina – på torget och den betydligt större skaran som följde mässan i tv-sändning, att Jesus gav ett svar som öppnade upp ”en ny horisont” för lärjungarna då och för oss i dag. Jesus lyfter fram ”kärlekens logik” som innebär ”en mentalitet, en attityd till livet som är alla kan efterleva eftersom den är avsedd för alla”, och ”ligger långt ifrån något elitistiskt” – också av den andliga sorten.
Jesus är ”rättfram” i sitt svar på frågan ”Vem är den viktigaste?”, sade påven Franciskus. Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare. Den som vill bli stor måste tjäna andra, inte bli betjänad av andra.” Påven pekade också på att lärjungarna ”bråkade om vem som hade den högsta positionen, vem som skulle väljas ut och bli privilegierad, vem som skulle ställa sig över den gemensamma lagen, den allmänna normer, för att på det sättet sticka ut och vara suverän i förhållande till de andra. Vem skulle klättra snabbast på karriärstegen och för särskilda premier.”
Dessa ord hade en särskild relevans för det kubanska samhället under de gångna decennierna – och i viss utsträckning fortfarande – då de viktiga personerna i samhället var de som tillhörde kommunistpartiet. Och medlemsskap i partiet, vilket katoliker förr var uteslutna från, var nyckeln till att kunna klättra uppåt.
Jesuitpåven sade att Jesus stör denna ”logik” och denna ”mentalitet” genom att säga till sina lärjungar och de som skulle följa honom under århundradena därefter att ”livet levs på ett autentiskt vis i konkret engagemang för vår nästa”, i ”kallelsen att tjäna”, något som ”i första hand betyder att ha omsorg om deras sårbarhet”. […]
Påven fortsatte med ytterligare budskap som riktades till verkligheten på Kuba, och gjorde en distinktion mellan ”den tjänst som verkligen tjänar” – vilket är den typ av tjänst som kristna är kallade att ge – och ”den tjänst som tjänar sina egna syften”, som bara är intresserad av att hjälpa ”mitt folk”, ”vårt folk”. Denna typ av tjänst gör att ”ditt/ert folk” hamnar utanför, och den leder till en process av uteslutning.
Påven förtydligade att ”omsorg om andra”, något som den kristne är kallad till, ”handlar inte om att vara servil”. Tvärtom, ”det betyder att ställa vår broder och syster i centrum”. Tjänande ser alltid deras ansikten, berör deras kött, känner deras närhet och ”lider” till och med i vissa fall i strävan att hjälpa. Påven summerade på ett träffande sätt: ”Tjänande är aldrig ideologiskt, för vi betjänar inte idéer, vi tjänar människor.”
[Resterande delen av detta inlägg finns att läsa på engelska på America Magazines hemsida via denna länk här]
Gerard O’Connell, America 2015-09-20