1993 var det ännu tre år kvar tills Nina Björk skulle ge ut Under det rosa täcket, Fittstim-skribenterna gick fortfarande i gymnasiet och ordet mediefeminism var inte uppfunnet. Men Rigmor Robèrt och Kerstin Uvnäs Moberg satt för fullt och skrev på boken Hon & han: födda olika, och Robèrt och Marianne Ahrne filade på filmen Gott om pojkar, ont om män?, som handlade om mansrollen utifrån jungianska arketyper. Vuxna människor läste John Grays Män är från mars, kvinnor är från Venus och tog den på allvar.
Bangs temanummer om män kom ut mitt i den här särartsfeministiska dimman och precis när den svenska finanskrisen peakade: På Stockholms gator gick ett sorgetåg med svartklädda kvinnor i en manifestation mot de stora nedskärningar som framför allt drabbade kvinnors jobb i offentlig sektor. På flygbladen som delades ut stod att läsa att antalet hemlösa kvinnor fördubblats i Stockholm på ett halvår.
Men det var mannen – som så ofta under moderniteten – som ansågs vara i kris. Det var synd om honom. Han hade tappat bort sig själv, han behövde få kontakt med urmannen inom sig, med sin inre krigare. Längst in i mannens psyke fanns nämligen en luden figur. Originalet, som tappat sina grundfunktioner i civilisationen, vilden som kastrerats av feminismen. Av någon outgrundlig anledning skulle han, enligt den mytopoetiske mansrörelsen som leddes av poeten Robert Bly, hitta hem till sin potenta maskulinitet med hjälp av Bröderna Grimm-sagor, som den om Järn-Hans. Han skulle hitta sig själv i botten på en göl i skogen.
När jag tänker tillbaka på den här tiden är det verkligen grått i minnet. Jag hör malandet från lärare som förkunnade att vi ungdomar aldrig skulle kunna få några jobb, minns hur Lasermannen skrämde slag på en. Det var den mörka tiden, innan internet fick ljuset att hitta in datasalar i landsorten. Tonårsfeminister i vardande satt på bibliotek, trevade i mörker och försökte hitta ut ur sina Fucking Åmål-världar.
Bangredaktionen hade ett jungianskt berg att bestiga. I numret drog de upp en linje från flum till förnuft: i den flummiga änden fanns Robert Bly med sin bok om Järn-Hans, aktuell och bästsäljande men beväxt med jungiansk mossa. I förnuftets ända stod Susan Faludi, som just hade gett ut Backlash och som snart skulle ge sig ut att undersöka den amerikanska mannen i Ställd.
Men allt var inte dystert i Bang detta mörka år: Redaktionen hade upptäckt virtual reality, cyberspace, cyborgs, avatarer och Donna Haraway och spådde att ”textbaserade virtuella miljöer (kommunikationsnätverk i databaser typ Usenet och Internet)” skulle komma att förändra allt: gränserna mellan subjektet, kroppen och världen befinner sig i ett övergångsstadium där kön inte längre behöver ha samma innebörd, spanar de. Vad som är mänskligt, artificiellt, homosexuellt, heterosexuellt, vad en kropp är – allt kommer att ändras. Bangredaktionen anade ett ljus i tunneln.
När jag läser om kampen mot jungianerna tycker jag mig se hur det står och väger just där och då. Det var ju efter fighten mot den mytopoetiska mansrörelsen och biologismen som feminismen verkligen kastade loss från de bokstavliga idéerna om Män och Kvinnor med stora M och K.
När den feministiska motreaktionen kom, så kom den med besked: Järn-Hans-männen blev tvungna att lära sig stava till social konstruktion för att kunna bråka med feministerna. De trodde att de hade fått grepp om sin fiende, och så bytte feminismen skepnad så ofta och kunde vara så många olika saker samtidigt.
Feminismen blev kanske svårare för många att greppa, men också så mycket svårare att övervinna. Till och med för en vildman som hittat sin inre krigare.