Den österrikiske pastoralteologen Paul Zulehner väntar sig hård brottning om hur frånskilda omgifta par skall behandlas, vid den synod om äktenskap och familj med biskopar från hela världen, som inleds i Rom kommande söndag. ”De teologiska motsättningarna mellan bekymrade ideologer och medkännande herdar är stora”, sade han i en intervju med Salzburger Nachrichten på tisdagen.
Synoddeltagare tillhörande den förstnämnda gruppen, som ser på äktenskapet utifrån dess karaktär av fördrag, kommer att anföra ståndpunkten, ”vi har en kanonisk lag som säger att äktenskapets band är av Gud sammanknutna och att människan inte har rätt att lösa upp dem”. Dessa band binder samman kontrahenterna, oavsett om deras kärlek är död eller inte. Zulehner däremot menar att ”teologiskt hävdar ingen längre att äktenskapets sakrament skulle vara åtskilt från kärleken”. Den välrenommerade teologen och etikforskaren låter ingen tvivla på vilken ståndpunkt han lutar åt: ”Äktenskapets sakrament lever av kärleken mellan kontrahenterna, av deras löften till varandra. Om kärleken är sönderbruten måste kyrkan fråga sig om ett äktenskap verkligen föreligger. Då existerar det som utgör själva sakramentet inte längre.”
Kyrkan borde hellre säga: ”Vi är ingen instans med rätt att döma, men när något är sönderbrutet, med åtföljande skuld och tragik, borde kyrkan göra det goda att fånga upp dessa människor.” Kyrkan borde sträva efter att hitta bästa möjliga lösning för de drabbade efter en skilsmässa, som ju medför offer och sorg, så att de kan gå vidare, och den skall vara ”till det drabbade parets fördel och då framför allt barnens”.
Enligt Zulehners synsätt har kyrkan i detta avseende ”omvårdnadsplikt” för sina medlemmar. När en relation går sönder med skuld och tragik som följd måste kyrkan signalera: ”Ni är välkomna medlemmar och vi vill göra allt tänkbart, så att inte minsta fläkt av diskriminering eller offentlig ryktesspridning drabbar er.” Detta innefattar också kommunionen, ”ty kommunionen är ingen belöning för de värdiga, utan ett läkemedel för de sårade”.
Äktenskapet som livsform har blivit ett ”högriskprojekt”
Pastoralteologen Zulehner påpekade att äktenskapet som livsform ”i dag har blivit ett ’högriskprojekt’ som aldrig förr” och att förbindelsen mellan två människor utsätts för många destabiliseringsfaktorer. Som exempel anförde han den stora rörligheten mellan människor, som sammanför individer med mycket olika levnadsbakgrund, men ekonomiska faktorer som tvingar båda parter i ett äktenskap att förvärvsarbeta även om det finns barn eller anhöriga som har omvårdnadsbehov.
Dessa faktorer måste starkare betonas vid synoden i Rom, menade Zulehner. Han riktade en appell till biskoparna i Rom: ”Se inte bara på offren för destabilisering, utan se i stället på de samhälleliga förhållandena.”
För att en relation skall få en bättre chans att lyckas krävs, enligt Zulehners uppfattning, en familjepolitik som avlastar fäder och mödrar och vårdande anhöriga, när de måste kombinera yrkesliv och familjeliv. Kyrkan borde inrikta sig på att få till stånd samhälleliga preventiva insatser i stället för att bara klaga över brustna relationer.
Kathpress, 2015-09-29