av BERND HAGENKORD
Man rapporterar inte om en händelse utan man rapporterar vad andra rapporterar om händelsen. Ungefär så karakteriserar en erfaren Vatikanjournalist det som han just nu gör i Rom. I stället för att själv kunna vara med på synoden får han och andra lov att förlita sig på rapporter från de officiella rapportörernas. Det vill säga bland annat på mina rapporter.
Om alla journalister som vill följa förhandlingarna skulle få plats skulle synoden behöva äga rum i audienshallen. Åtminstone dag ett. Kanske även dag två. Dessutom skulle synoddeltagarnas ord då riktas till kamerorna och skrivblocken, inte till de andra deltagarna.
Det skulle bli som i den tyska förbundsdagen och andra parlament. Antag, rent hypotetiskt, att man i ett inlägg skulle debattera för och emot prästvigning av kvinnor. Då skulle det fem minuter senare twittras: ”Synoden diskuterar kvinnliga präster”, och all rapportering, alla intervjufrågor, för att inte tala om alla förväntningar, skulle cirkla kring denna enda fråga. Man kan alltså inte betrakta ett argument eftertänksamt från alla sidor om man inte får göra det i en förtrolig miljö. Påven har önskat denna öppenhet och förtrolighet, och då fungerar det inte med full transparens utåt.
Detta gör det svårt att rapportera från synoden. Och vad värre är, svårigheten i sig blir ett tema. Alla håller sig nämligen inte till reglerna. Kardinal Baldisseri, som leder synoden, kallade det för ”graverande” att det på polska biskopskonferensens websida dykt upp sammanfattningar av alla hittills gjorda uttalanden med talarnas namn angivna. Det står i strid med den anda av förtrolighet som samtalen förs i, menade kardinalen.
Vem publicerar vad?
Det är inte så få synoddeltagare som är rätt förargade över att vissa inte anser sig behöva hålla sig till reglerna. En del biskopar har själva laddat upp sina texter på nätet som exempelvis ärkebiskop Heiner Koch. Detta är uttryckligen tillåtet. Men att ta ifrån andra rätten att själv bestämma om publicering och att offentliggöra redigerade versioner med namn, det är anmärkningsvärt. Nu blir den som inte höll sig till reglerna hyllad på nätet av intresserade kretsar för att ha ignorerat påvens uttryckliga vilja. Så mycket för troheten till påveämbetet.
Men åter till temat: hur rapporterar man från synoden? Någon perfekt lösning finns inte. Naturligtvis är journalisterna lite avvaktande när det gäller att tro på det som sägs av dem [de officiella rapportörerna, övers. anm.] som både arbetar för institutionen och samtidigt utgör den enda informationskällan, åtminstone vad gäller helhetsbilden av synodförhandlingarna (däremot är det tillåtet att be om enskilda intervjuer, något som Vatikanen uppmuntrar till). En för alla parter tillfredsställande lösning på denna situation finns inte. Förtrolighet har ansetts vara starkt önskvärt, och på något sätt måste den skyddas.
Därmed sitter vi här på pressläktaren, lyssnar och läser handlingar, gör anteckningar och grupperar ämnen som verkar höra ihop och sätter vikter på teman efter vad som sägs ofta eller mer sällan, och försöker rapportera så gott vi kan.
Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2015-10-10
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här