av THOMAS IDERGARD
I meningsskiljaktigheter troende emellan om den rätta kristna hållningen till olika företeelser i livet brukar de som håller hårt på att följa givna regler anklagas för ”fariseism”. Med tanke på att de bibliska fariséerna satte sina religiösa påbud före allt annat kan det vara en rimlig etikett, ifall de anklagade i våra dagar just framhåller att det i sig skulle vara frälsningsbringande att hålla en viss moralisk, sakramental eller liturgisk regel.
Jesus hårda uppgörelser med fariséerna i Nya testamentet handlade nämligen om vad som kan hjälpa människan till evigt liv med Gud: kärleken till Gud och därmed kärleken till hans avbild i andra människor. Denna dubbla kärlek gör det till en prioriterad uppgift att hjälpa en medmänniska i nöd, även om det sker på sabbaten (i strid mot budet att vila den dagen). För att nu ta ett av de mer berömda exemplen om Jesus botande av sjuka på sabbaten. [Målning: ”Kristus hos farisén Simon”, av Peter Paul Rubens, jfr Lukasevangeliet 7:36–50.]
Fariséernas noggrannhet med regler gällde kultiska och rituella regler, som till exempel olika slags renhetsregler i samband med gudstjänst och tillbedjan. Det är just sådana kultiska regler, snarare än Dekalogens moraliska bud, som aposteln Paulus i Galaterbrevet kallar för ”lagen” och, som han framhåller, inte i sig kan ge frälsning. Till det fariseiska hörde även att offentligt kokettera med sin egen regellydnad. Anklagelsen om fariseism i vår tid skulle då också syfta på självgodhet och pekande av finger mot dem som inte lyckas hålla sig på rätt väg.
Men om vi tittar bortom det rigorösa i formen och fokuserar på själva ambitionen, nämligen frälsning, så framträder också ett annat slags fariseism. Denna brukar vi inte först tänka på men den kanske skulle kunna ses som själva andan i de nytestamentliga beskrivningarna. Fariséerna framträder ofta i strid med Jesus när han förkunnar eller gör sådant som pekar på och bekräftar hans eget gudomliga ursprung och visar Gud som Gud verkligen är. Deras egentliga budskap blir då inte fasthållandet vid mat- eller sabbatsreglerna, eller ringaktandet av dem som inte gör det, utan vad fariséerna egentligen säger till Jesus: ”vi behöver inte dig för vår frälsning”.
Bakom detta indirekta budskap, som i olika form återklingar i varje tid, ligger en rädsla för att släppa taget om det egna jaget. Det handlar om en rädsla för konsekvensen av att Gud inte skulle vilja exakt det jag vill, känner mig bekväm med och kanske till och med blir uppskattad för. Kort sagt, det fariseiska avslöjar ytterst en rädsla för förändring med Gud. Jesus förkunnar i ord och handling hur tron på honom som Gud i mänsklig gestalt förändrar den troende och hans/hennes omvärld, genom inträdet i en verklig gemenskap med Gud så att Guds vilja kan ske och hans rike börja byggas redan här och nu.
Men fariséerna vill inte förändras. De är som de är och är nöjda med det. De gör ju allt rätt. De följer sina regler och den Gud som de själva definierar välsignar ju det de gör och bekräftar att de är på rätt spår. Det känner de inom sig och får bekräftelse av den egna gruppen för. Den Gud som Jesus uppenbarar däremot, som ställer krav på förändring, främst genom uppoffring och att inte sätta de egna prioriteringar främst, vill de inte veta av. Honom behöver de inte.
Därmed skulle det också ligga något fariseiskt i att avvisa sådant i Jesus undervisning om Guds vilja och om vad omvandlingen i honom leder till, som upplevs gå emot en egen stark tanke eller känsla, kort sagt, de egna reglerna för hur livet ska levas.
En sådan bredare förståelse betyder att etiketten ‘farisé’ får en vid användning. Ja, den träffar till slut var och en av oss troende, i allt det som vi, i stort och smått, i våra liv tycker att just det här kanske Jesus kan hålla sig borta ifrån; just på det här området vet och gör jag bättre; just här behöver jag inte honom. Kanske är det också därför som vi alltjämt ska komma ihåg fariséerna – inte för att identifiera fiender bland andra, utan för att se fienden i oss själva.
Thomas Idergard 2015-10-14