av ULF JONSSON
I den katolska kyrkan förekommer inga skilsmässor. Den katolik som är gift lever i ett äktenskap som är oupplösligt och som varar till livets slut. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli, eftersom Jesus själv med all önskvärd tydlighet har sagt att det ska vara så, punkt slut.
Så ser den katolska kyrkans lära om äktenskapets oupplöslighet ut. Ingen katolik som vill följa evangeliet och vara lojal mot kyrkans tro vill heller i grund och botten ändra på den saken – allra minst påven. Har Jesus tydligt och klart sagt att det ska vara så – och det har han faktiskt, Matteus 19:3–6 – så är det inte mycket att bråka om.
Fast när detta väl är sagt så finns det några ytterligare aspekter att ta hänsyn till – verkligheten, till exempel. Den gör saken lite mer komplicerad. Ideal och verklighet går sällan så enkelt ihop, särskilt om idealen är högt ställda. Även katoliker drabbas av kriser och problem i äktenskapet, precis som andra. Det finns visserligen inget som hindrar ett katolskt par att separera och bo på skilda håll, så länge de inte tar ut skilsmässa. Kyrkan kräver inte av gifta par att de faktiskt lever tillsammans. Problematiskt blir det däremot om en av parterna (eller båda) vill gifta om sig borgerligt. En katolik som är giltigt gift i kyrkan men som ändå gifter om sig borgerligt får inte längre tillträde till sakramenten. För en troende katolik är det en mycket problematisk situation, eftersom det sakramentala livet är så centralt i den katolska trosutövningen. I längden blir det en näst intill ohållbar situation. Åtskilliga av dem som hamnar i den situationen försvinner på sikt ut ur kyrkans gemenskap. De söker sig till andra samfund eller fjärmar sig så småningom helt från tron.
Men hur gör då den katolik som har hamnat i den ovan beskrivna belägenheten, och som dessutom menar att hans (hennes) första äktenskap var problematiskt på ett så fundamentalt sätt att det rimligen inte alls borde räknas som ett äktenskap? Det är i sådana situationer som tanken på ett annulleringsförfarande kan bli aktuell. Annulleringsförfaranden är kyrkliga rättsprocesser som syftar till att klarlägga huruvida ett äktenskap har ingåtts på så felaktiga premisser att det måste betraktas som redan från början ogiltigt. Om så är fallet förklaras äktenskapet ogiltigt och kontrahenterna är därmed fria att ingå ett nytt äktenskap i kyrkan. Vad kyrkan gör i ett sådant fall är inte att bevilja skilsmässa utan att konstatera att det aldrig har rört sig om ett äktenskap, även om det till det yttre verkat så.
De hittillsvarande reglerna för annulleringsförfaranden har gjort att processerna varit komplicerade och långdragna. Ofta har det tagit flera år innan man nått fram till ett beslut. Därför var det heller inte överraskande att en tydlig majoritet av deltagarna i den första sessionen av biskopssynoden om familjefrågor i Vatikanen i oktober förra året föreslog att regelverket skulle förenklas och handläggningstiderna kortas. Påven Franciskus hade i augusti förra året, redan innan synoden uttalat sig om saken, tillsatt en kommission med uppgift att ta fram ett förslag på hur kyrkolagen skulle kunna ändras i en sådan riktning. Kommissionen, under ledning av monsignore Pio Vito Pinto, dekanus vid Rota Romana, den katolska kyrkans högsta juridiska instans för äktenskapsfrågor, lade i somras fram ett sådant förslag, som påven godkände i mitten av augusti. Den 8 september offentliggjordes det nya regelverket vid en presskonferens i Vatikanen. De nya reglerna, som träder i kraft redan den 8 december i år, återfinns i två dokument, Mitis iudex dominus Iesus (Herren Jesus, den milde domaren) och Mitis et misericors Iesus (Jesus, den milde och barmhärtige). Det första dokumentet avser den västliga eller latinska delen av den katolska kyrkan, medan det andra dokumentet gäller de orientaliska kyrkor som lever i kyrklig enhet med den katolska kyrkan. I allt väsentligt ser det nya regelverket likadant ut för den latinska kyrkan och för de orientaliska kyrkorna.
De väsentliga förändringarna i regelverket är de följande:
- Det räcker med beslut i en enda instans för annullering av ett äktenskap. Enligt det hittillsvarande regelverket krävdes det beslut i två olika instanser för att ett beslut om annullering skulle vinna laga kraft. Det innebar alltså att varje enskilt ärende skulle bedömas av två olika kyrkliga äktenskapstribunaler. Genom den nya, förenklade processordningen kommer handläggningstiden för annulleringsförfaranden att bli väsentligt kortare. De flesta fall kommer förmodligen att kunna avgöras inom ett par månader. Dessutom avskaffas därigenom en juridisk anomali i kyrkans rättssystem, eftersom det normala är att domar vinner laga kraft efter det att ett ärende har behandlats i en enda instans, givet att ärendet inte överklagas.
- Det räcker med en enda kyrkorättsligt lagfaren domare för att fatta beslut i annulleringsförfaranden. Tidigare har det krävts tre domare vid annulleringsförfaranden. Därmed blir processerna enklare och mindre kostsamma.
- Den lokale stiftsbiskopen blir direkt ansvarig för handläggningen av annulleringsprocesser i det egna stiftet. Biskopen själv kan fungera som domare i äktenskapsprocesser, eller han kan utnämna någon annan som sköter den uppgiften, men ansvaret ligger ytterst hos stiftsbiskopen.
- I sådana fall där det är alldeles uppenbart att ett äktenskap är att betrakta som ogiltigt kan den lokale biskopen själv ogiltigförklara äktenskapet utan att det krävs någon utförlig utredning av saken. I sådana ärenden kan biskopen fatta beslut omgående, utan någon nämnvärd väntetid alls.
- Det nya regelverket kräver generellt sett en betydligt mindre omfattande dokumentation och utfrågningarna i samband med processerna blir enklare och kortare.
- Det får inte tas ut några avgifter i samband med annulleringsprocesser. På en del håll i världen har stiften hittills begärt att kontrahenterna ska betala en del av kostnaderna för genomförandet av annulleringsprocesserna. Men sådana avgifter blir nu förbjudna.
- Om man är missnöjd med beslutet i den första instansen finns det möjlighet att överklaga beslutet till en högre instans. Tidigare gick alla sådana överklaganden till domstolen Rota Romana i Vatikanen, vilket ledde till att man där blev överlastad av mängden ärenden. I framtiden ska överklaganden behandlas mera lokalt, nämligen av en domare i det närmaste ärkebiskopssätet. Rota Romana kommer i framtiden att fungera som yttersta appellationsinstans för särskilda fall.
Påven Franciskus har gjort klart att syftet med det nya regelverket är att annulleringsprocesserna ska präglas av ”rättvisa, barmhärtighet och enkelhet”. Det innebär emellertid inte nödvändigtvis att antalet annulleringar kommer att öka framöver. Påven har förklarat att han inte önskar sig en utveckling där antalet ogiltigförklaringar ökar. Syftet är endast att processerna ska bli enklare och snabbare. Någon uppmjukning av äktenskapets principiella oupplöslighet handlar det alltså inte om. Kriterierna för att bedöma huruvida ett äktenskap är giltigt eller inte förblir desamma som tidigare. Hit hör framför allt brist på konsensus (äktenskapsvilja) vid äktenskapets ingående, men även ovilja att få barn, social eller ekonomisk press på kontrahenterna inför vigseln, bristande psykologisk mognad, liksom döljandet av omständigheter som väsentligt kan belasta äktenskapet (exempelvis vissa allvarliga sjukdomar).
Det nya, förenklade regelverket för ogiltigförklaring av äktenskap har fått ett mycket positivt mottagande runt om i världen, i mer eller mindre alla grupper och riktningar inom kyrkan. Missnöjet med de gamla reglerna var stort, och påven kunde för sitt beslut stödja sig på en mycket solid majoritet av biskoparna vid familjesynoden i oktober förra året. Samtidigt kom beslutet ganska plötsligt och oväntat. De flesta hade räknat med att frågan först skulle behandlas också av den andra sessionen av familjesynoden i oktober i år. Nu föregrep Franciskus synoden. Det innebär att just den frågan redan är avgjord och att synoddelegaterna i stället kan fokusera de många andra brännande frågor som ligger på bordet. Man kan förmoda att påvens agerande också var ett försök att ge årets synod en skjuts i en reformvänlig riktning. Huruvida han lyckats med detta avgörs nu i dessa dagar.
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.