av BERND HAGENKORD
Tidigt på morgonen, mycket tidigt. Uppstigning. Under syndoddagarna är jag tidigare på benen än annars. Jesuithuset där jag bor är fullt med synodgäster och om man vill äta frukost i ro – och det är ett måste för mig – då måste det ske mycket tidigt. Kaffe utan samtalsämne, utan frågor, utan debatt. Dessutom vill jag först hinna läsa tidningen och gå igenom mina anteckningar för dagen. Då är Vatikanradion lugnare som arbetsplats.
Kl. 8.30 Anländer till Synodaulan. På bottenvåningen i lobbyn träffar alla på varandra: biskopar och kardinaler, andra synoddeltagare och assistenter. En god kontaktbörs, man hör sig för om stämningen, informerar sig om arbetet, skämtar och har small-talk. Ibland hamnar man i ett verkligt bra samtal, även om det blir kort. Och eftersom man träffas här varje dag sedan en tid känner man varandra också bättre.
Kl. 8.50 Beger mig två våningar upp till min plats. Tittar först i mitt postfack – varje synoddeltagare har ett eget postfack – där det alltid ligger en pressöversikt. Vatikanen ställer samman allt som publicerats om synoden och Vatikanen och andra viktiga händelser. För det mesta blir det så att jag med dåligt samvete tar upp pressklippen på kvällen ur väskan, ”hann inte läsa i dag heller”.
Lobbyn är det viktigaste stället
Kl. 9.00 Uhr: Bön i aulan. Före mötesförhandlingarna ber man, inte ett kort Fader vår utan en del av kyrkans dagliga bön. Under bönen står vi pressfolk längst bak i salen, våra platser på läktaren är ännu upptagna av Sixtinska Kapellets kör. Naturligtvis inte hela kören men några sångare som sjunger bönen. För det mesta är också andra mediakollegor med, för dem är detta den enda möjligheten att få komma in i aulan för att filma. TV behöver bilder.
Sedan börjar mötesförhandlingarna. Vi går till vår pressläktare, kollegorna leds ut, anteckningsblocken viks upp, man öppnar sin PC. Kardinal Baldisseri, biskopssynodens sekreterare förklarar dagens program och en av de fyra mötesordförandena som leder underhandlingarna en dag i taget börjar sitt arbete.
Vi [rapportörer, övers anm.] får högvis med papper med inlägg från synoddeltagarna att läsa igenom och kontrolläsa. Vissa läser av – mycket angenämt för oss – andra sammanfattar sina längre uttalanden – då måste man bläddra snabbt i handlingarna. Snabbt förvandlas sittplatsen med dator, papper, pennor, block och liknande till en avbild av mitt skrivbord på Vatikanradion: på något sätt är det alltid för mycket där.
Kl. 10.30: Kaffepaus. Anländer till aulan, en viktig kontaktpunkt. Kollegorna från Vatikanradion stryker omkring och tittar efter vem de kan intervjua. Kön till kaffet är lång, tilltugget går snabbt åt.
I lobbyn har också Vatikanens fototjänst ett stånd, en del synoddeltagare fördjupar sig i bildskärmarna som finns där och söker efter ett foto av sig själva med påven. Det måste ju finnas här någonstans…
För det mesta ställer jag mig tillsammans med mina kollegor, åtminstone i några minuter, för att stämma av: Pater Federico Lombardi, vår chef, Romilda Ferrauto (franska), Manuel Dorantes (spanska), Tom Rosica (engelska) och jag. Vi bjuder ju alltid in synoddeltagare till varje presskonferens och det måste koordineras. Är flera kontinenter representerade? Har de redan tackat ja?
Och så var det Vatikanradion
Sedan skaka hand med kardinal Gracias från Indien, en storartad man. Ett kort prat med paret Buch från Tyskland, ärkebiskop Kurtz från USA är alltid mycket vänlig, kardinal Tagle vinkar, och så vidare, och sedan är pausen över.
Kl. 11 Då kör vi igen. Dags att skriva min bit. Vid sidan om pressarbetet för synoden skriver jag ju nästan varje dag något för Vatikanradion. Med hjälp av mobilen skriver jag ihop något vid mötets slut och skickar det till redaktionen. Jag är ju borta från redaktionen i tre veckor, och då vill kollegorna där åtminstone få något från mig under tiden. Och dessutom är det ju exklusivt material – och det är ju inte varje dag som Vatikanradion har sånt.
Och så får jag inte glömma att göra Kommentarerna på bloggen fria för publicering. Och hänga med på Twitter. Och läsa Kollegornas kommentarer på nätet. Och helst allt på en gång.
Kl. 12.30: Slut på förmiddagens möte. Och medan alla synoddeltagare strömmar iväg till lunchen störtar vi med dagens inbjudna gäst över Petersplatsen till pressrummet. Man kan åka bil men för det mesta är detta dagens enda möjlighet att åtminstone lite kort röra på benen. Och så blir man påmind om att det finns en värld därute också.
Kl. 12.40. Kort möte i Pater Lombardis kontor, man förklarar för de inbjudna hur allt går till och frågar om de kan tänka sig att ställa upp för enskilda intervjuer efteråt. Biskoparna vet hur det hela fungerar men de övriga synoddeltagarna och specialisterrna är nervösa.
Presskonferensen.
Kl. 13.00: Presskonferens. Nu är det min tur att vara nervös. För det mesta sitter jag nere i salen bland kollegorna men då och då – och alltmer – måste jag sitta uppe på podiet för att förklara vad som händer i synoden. På italienska. Inför världspressen. Nu får man inte försäga sig! Hittar jag rätt ord? Säger jag för mycket? För litet? Sedan när de andra talar och jag är färdig, lugnar det ned sig.
Kl. 14.10: Slut på presskonferensen, iväg till ett rum bredvid med alla tyskspråkiga journalister som behöver eller vill ha mer upplysningar. Oftast har jag inte mycket mer att säga men det kan finnas utrymme för förklaringar, uppföljande frågor, bedömningar. De flesta talar ju italienska eller lyssnar direkt på presskonferensen via simultantolkningen, och där får man de flesta upplysningarna.
Kl. 15.00: Tittar kort in på Pater Lombardis kontor igen, gick allt bra? Återstår det några frågor? Och sen tillbaka hem för lunch. Om inte bayersk eller österrikisk TV först vill ha en intervju till.
Kl. 16.30: Det drar igång igen. Eftermiddagssittningen börjar i aulan. Likartad procedur som förut. Först träffas man i lobbyn, surrar lite eller ställer sig i kön av dem som vill skaka hand med påven som alltid kommer tidigt. Ibland kan man inte värja sig, nyligen fick jag lov att avbryta ett telefonsamtal för att påven kom fram till mig och skakade hand. Sånt hände ju inte precis varje dag.
Skaka händer en gång till
Kl. 18.00: Sittningen slutar, sittningen börjar. Vid slutet av varje dag finns det alltid en ”fri timme”, det vill säga tid för uttalanden som inte är förberedda utan avser sådant som sagts. Den timmen börjar kl. 18. Då är alla möjliga med: synoddeltagare berättar om upplevelser, kritiserar, prisar, korrigerar. Tyvärr finns det alltid några som ändå läser upp förberedda texter till andras grymtande. Det finns alltid fler som vill ta till orda än det finns tid, men när synoden bara har tre veckor får man förstå att man måste hushålla med tiden.
Kl. 19.00: Det hela är över. De sista samtalen i lobbyn och sen iväg hemåt. Skriva ihop något som måste upp på presskonferensen nästa dag eller mitt bidrag till radion och med dåligt samvete kasta ett öga på pressklippen som redan är överspelade. Och sedan till datorn. Skriva blogg, checka vad som sägs på nätet om synoden idag. Förundras över vad världen där utanför gör. Svara på mail.
Kl. 21:00: Arbetsdagen slutar. Enligt god italiensk sed blir det en sen middag, oftast med kollegorna. Och sen är det slut för i dag.
Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2015-10-15
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här