Den amerikanske biskopen och grundaren av den digitala evangeliserande tjänsten Word on Fire, Robert Barron, medverkar regelbundet med krönikor för engelskspråkiga Catholic News Agency. I sin senaste skriver han om innebörden av begreppet barmhärtighet med utgångspunkt i påven Franciskus lyckade besök i USA i september.
Barron reflekterar över påvens popularitet i ovanligt vida kretsar och ser att den utgår från ”hans milda sätt med dem som lider av sjukdom och handikapp” liksom hans ”vilja att sträcka sig ut mot dem som befinner sig i samhällets utkanter”. Men när kommentarer antyder eller rakt ut säger att påven skulle representera ”en revolution eller att han dramatiskt skulle vända sig bort från” det som är den katolska kyrkans väsen, eller att han skulle vara ”likgiltig inför synd”, skriver Barron att det rör sig om ett allvarligt missförstånd grundat i en felaktig förståelse av begreppet barmhärtighet.
För att reda ut vad som är vad behövs ”lite teologisering”, framhåller Barron och fastslår att det inte är korrekt att uppfatta barmhärtighet som ett av Guds väsentliga attribut. Istället är det kärlek, eftersom ”kärlek är vad som råder mellan de tre gudomliga personerna i Treenigheten i all evighet. Barmhärtighet är hur kärleken ser ut när den vänder sig till syndaren. Att säga att barmhärtighet skulle utgöra Guds själva natur vore därför att antyda att synden existerar inom Gud själv, vilket är absurt.”
Många upplever att gudomlig barmhärtighet skulle vara liktydigt med att förneka syndens realitet, som om det inte skulle existera någon synd, säger biskop Barron vidare men poängterar att motsatsen som är fallet: ”Att tala om barmhärtighet är att vara intensivt medveten om synden och dess destruktivitet.” Han refererar till påven Franciskus favoritmetafor om kyrkan som ett fältsjukhus, vilken förutsätter insikten om den skada som synden gör och som alla behöver få behandlad på djupet.
Påvens berömda svar på frågan i en intervju om vem han är, ”en syndare”, och därefter ”som barmhärtighetens ansikte har sett på” framhåller biskop Barron som ett utmärkt exempel på att beskriva sambanden rätt. Han påminner oss också om att den då tonårige Jorge Mario Bergoglio fick en djup och livsförändrande relation till Kristus just efter en särskilt stark upplevelse i bikten, liksom om att ”Papa Francesco talar om djävulen oftare än någon av hans företrädare i modern tid” och ”inte reducerar den mörka kraften till en vag abstraktion eller en ofarlig symbol utan förstår Satan som en verklig och väldigt farlig person.”
Han summerar att påvens tal om att möta och omfamna de marginaliserade inte bara syftar till de materiellt fattiga utan också inkluderar dem vars liv har fläckats av synd, och att det ytterst handlar om en kallelse till omvändelse, det vill säga en förändring i livet, bort från synden. Vi ska alltså inte göra barmhärtighet till något som det inte är eftersom vi då riskerar att missa målet. ”Som Augustinus för länge sedan påminde oss, misericordia (barmhärtighet) och miseria (elände) är två sidor av samma mynt”, avslutar biskop Barron sin krönika.