I veckan har det, som ljusglimtar i tidens mörker, demonstrerats mot uppgörelsen mellan regeringen och allianspartierna om att införa tillfälliga uppehållstillstånd för asylsökande, i stället för att som hittills ge permanent rätt att uppehålla sig i landet för de som bedömts behöva det. I Malmö i måndags och i Göteborg, Stockholm, Umeå och Uppsala i onsdags har människor gått ut på gatorna i protest mot det överenskomna nya regelverket. Ytterligare manifestationer är att vänta i dagarna.
Protesterna utgör en välbehövlig motvikt mot den ordning vi sett formera sig i offentligheten den senaste tiden, där SD-sympatisörer och ”invandringskritiker” ger sig själva rollen som enda opposition mot ”etablissemangets” flyktingpolitik. Men tyvärr lär betydelsen av protesterna stanna där.
Regeringen och allianspartierna har nämligen med all önskvärd tydlighet visat att de i sakfrågan inte tänker ta hänsyn till någon annan opinion än den som för tillfället formulerar allt som har med migration att göra i termer av ”kris”, ”börda” och ”hotande ekonomiskt sammanbrott”. Samt att de anser denna opinion så tungt vägande att den också neutraliserar all kunskap på området.
Vi har nämligen ett läge där de sakkunniga på området pläderar mot tillfälliga uppehållstillstånd, med argumenten att sådana skapar otrygghet och osäkerhet snarare än incitament att bygga en framtid i Sverige – och därutöver att de för med sig mer handläggningsbyråkrati och driver upp kostnaderna. Samtidigt har vi en riksdagsmajoritet bestående av S, MP, V, FP och C som sedan innan programmatiskt är emot tillfälliga uppehållstillstånd, med grund i just argument som dessa. Men det spelar alls ingen roll – kristrumman ljuder, och det viktigaste i en uppgörelse blir att visa handlingskraft, även när det sker i form av helt kontraproduktiv signalpolitik.
Och signalpolitiken stannar inte där. Som en del i den flyktingpolitiska uppgörelsen utvidgas rut-avdraget till att även omfatta trädgårdsarbete, flyttjänster och it-tjänster i hemmet för att ”snabbare få in människor på arbetsmarknaden” – och kraven på kollektivavtal för de företag som anställer inom ramen för introduktionsjobb slopas. Kristrumman dunkar, och plötsligt är det en sanning att billigare arbetskraft för de välbeställda skulle skapa fler riktiga jobb, eller att bibehållna rättigheter på arbetsplatserna skulle vara en black om foten för de som står långt från arbetsmarknaden. Samt att något av detta skulle ha ett dyft med flyktingmottagande att göra.
Vad som skulle behövas är en kraftfull politisk rörelse som kan sprida insikten att en solidarisk flyktingpolitik ingalunda står i motsättning till ett mer jämlikt och rättvist samhällsbygge. Det skulle också underminera den del av SD-retoriken som försöker förmedla bilden av ett socialt krackelerande Sverige.
I stället får vi nu motsatsen: En överenskommelse som ytterligare spär på sammanbrottsmyterna, samtidigt som den lägger grunden för en fortsatt social och arbetsmarknadspolitisk nedrustning.
Man mår illa.