Det finns en radikal kluvenhet inom högern i dag. Sedan nationalisterna kom in i riksdagen och blev en maktfaktor har högern alltmer gett uttryck för en förment oro för välfärdssystemens stabilitet – ibland.
Å ena sidan tanken att kontroll av population och migration, det vill säga en överskådlig demografi, är nyckeln till ett fortsatt välfärdssamhälle. Å den andra samma gamla visa som förut, att avskaffad kontroll, avregleringar, undantag från LAS et cetera, är nyckeln till fortsatt välfärdssamhälle.
Högern låtsas som att det regnar när SD försöker rikta rädslan för en avvecklad välfärdsstat mot invandringen, eftersom alternativet vore att folk såg välfärdskapitalister som hotet.
Att en större befolkning kräver större åtaganden från det allmänna är ju egentligen så självklart att det inte ska behöva sägas. Så växte välfärdsstaten fram under hela 1900-talet.
När befolkningen ökade och urbaniseringen tilltog mötte samhället det med att rikta resurser så att skola, vård, infrastruktur och samhällsservice överlag motsvarade behoven.
Ändå finns det något bekymrande med hur vänstern, socialdemokratin och i förlängningen regeringen svarar på den nuvarande situationen.
Talet om kris är i sig ett problem. Det är kris för hundratusentals människor på flykt till Europa, men de på flykt utgör inte en kris för något enskilt europeiskt land. Vissa länder, som till exempel Grekland, upplever en genuin ekonomisk kris, och då är det förståeligt att be om hjälp från EU. Men Sverige – kris?
Sverige har inte haft något bostadsutskott i riksdagen under de senaste mandatperioderna. Landets storstäder hör till Västeuropas mest etniskt segregerade, och skolpolitiken och (frånvaron av) bostadspolitik verkar som centrifugalkrafter som spär på utvecklingen.
Att, och om, vänstern står upp för migrerades rätt är det jättebra, inte minst i en samtid präglad av terror mot asylboenden (för övrigt är brandattentaten mot skolor och andra byggnader tänkta att fungera som provisoriska flyktingförläggningar, just terror mot den välfärdsstat rasistiska partier hävdar hotas av migration).
Men att ange nyanlända flyktingar som främsta skäl till att vi har ett gemensamt ansvar i Sverige är ett ignorerande av det klassamhälle som finns sedan länge. Gemensamt ansvar har vi för de på flykt, gamla, sjuka, förtidspensionerade, ensamstående och arbetslösa också.
Nuvarande regering har gjort några symbolpolitiska reformer, skjutit till pengar till psykiatrin till exempel, men i stort velat om omfattande upprustning.
Regeringens och allianspartiernas flyktingpolitiska överenskommelse om tillfälliga uppehållstillstånd, utökat RUT och undantag från kollektivavtalen kommer att cementera ett klassamhälle där nationellt ursprung och klass går hand i hand än mer. För SD är det en gåva på silverfat. För infödd arbetarklass kommer invandrad dito än mer kunna framställas som ett hot underifrån, ett hot som kan sänka löner då de inte erbjuds arbete på samma villkor.
Om marken under nationalisternas fötter ska dras undan måste man föra en politik som sätter ihop landet, lyfter infrastrukturen, rustar upp vården lokalt. Att isolera SD med en politik som ger dem alla förutsättningar att växa är hopplöst. Låt oss börja i andra ändan – det är bråttom.