Flera hundra romer har blivit hemlösa i Malmö. De har också förbjudits att i praktiken äga föremål som är större än 60 gånger 60 centimeter. Det har ifrågasatts om man kan kalla ett gäng skjul på en förgiftad industritomt för hem. Det dryper av förakt när människor som aldrig upplevt den sortens fattigdom uttalar sig så. Det är samma typ av människor som säger att de ”aldrig skulle kunna tigga”. Som sätter sin egen höga moral i första rummet, helt enkelt för att de kan. Den som säger att den aldrig skulle tigga har troligen heller aldrig haft barn som gråtit sig själva till sömns av hunger.
Janne Josefsson inledde avhysningen av Sorgenfrilägret när han med dunder och brak gjorde sitt ”reportage” där han stormade folks bostäder och ifrågasatte deras blotta existens. Genom ett seriöst förflutet så lyckades han så de en hel åker av misstroende mot de boende i lägret, när han dundrade in och gastade om ”zigenare”. Han har som den enda journalist jag känner till lyckats med konststycket att två gånger blivit utjagad ur läger där de boende som regel är både gästvänliga och vana vid media. Om han gjorde det i egenskap av nyttig idiot, eller om hans illa dolda förakt mot romer var drivkraften behöver vi inte spekulera i.
Helt plötsligt blev i alla fall marken jätteviktig. Oj, vad det skulle byggas på den gamla ödetomten där hemlösa länge har bott. Viktiga planer som oviktiga människor inte fick stå i vägen för. Till och med omsorgsargumentet klämde de till med. Det var ju hälsovådligt att bo sådär. Inte ska de stackars romerna, som i vanliga fall riskerar att nekas till och med akutsjukvård, utsätta sig för sådana hälsorisker som att bo på den marken. Människorättsorganisationer protesterade. Enligt Civil Rights Defenders jurister så strider avhysningen i Malmö mot en rad av de konventioner som Sverige förbundit sig att följa.
Vi som har jobbat med EU-migrantsfrågan ett tag känner igen retoriken från politikerna. Vi säger ”men kan man inte göra såhär i stället?” och de lägger upp ett varggrin och säger ”säkert, men vi måste inte”. Att vara emot kåkstäder av humanitära skäl är något helt annat än att vara emot kåkstäder för att det sticker i ögonen på de bättre bemedlade. Om motståndet mot boendena i Sorgenfri hade haft ens ett uns av medmänsklighet så hade alternativ kunnat arbetas fram tillsammans med frivilligorganisationerna.
Avhysningen blev brutal, romerna flyttade tillsammans med en del av de Malmöbor som lärt känna dem till utanför stadshuset, och sitter i skrivande stund kvar där. Omsorgsargumentet försvann någonstans på vägen. Det är inte längre någon som påstår sig oroa sig över romernas hälsa när de ligger och fryser om novembernätterna i regnet utanför stadshuset. Nu går det omkring poliser och mäter deras ägodelar i stället.
60 gånger 60 centimeter. Så lite blev det kvar av svensk medmänsklighet.
(Vill ni få en mer nyanserad bild av Sorgenfri och EU-migranter, än den som Janne förmedlar, så rekommenderar jag er att se dokumentärserien Ett bättre liv, som går på Svt.)