Om och om igen en nygammal debatt kring något nytt chauvinisterna i det senaste partitillskottet i Sveriges riksdag hittat på. Varje vecka ett nytt utspel att förfasas över, ”titta, nu har de spridit lögner och rasistiska åsikter igen!”, utropas det och skyndsamt visas det upp vilket milsvitt avstånd det är mellan oss aristoteliskt politiska högdjur med humanistisk världsbild och denna illitterata, särskrivna och oborstade hets vi gärna vill kalla ”osvensk”.
Varje vecka tar någon ny kändis över ”antirasismens” stafettpinne, och fast vi aldrig brytt oss om något denne tidigare gjort, känner vi oss, i trängtande brist på andra representanter, representerade. Men varthän leder denna indignation, detta positionerande oss? Är det inte dags att vi börjar utkräva ansvar där ansvar bör utkrävas i stället?
Ju mer vi dunkar in att SD är allas vår gemensamma fiende – vilket helt enkelt inte är sant; fråga liberalernas ledarskribenter eller för all del folkhemssossarna som kommer att säga att ”ladan är tom” – ju mer skymmer vi den enorma klyftan mellan arbetarklassens och borgarnas intressen, varpå de senares SD är ett symptom. På så vis kan kapitalisterna fortsätta räkna sina pengar i fred.
”Om S vore lika bra på att representera en bild av samhället där huvudkonflikten står mellan arbete och kapital som SD är på att representera att den står mellan svenskar och icke-svenskar skulle vi kunna luta oss tillbaka och chilla”, sade en klok vän häromdagen.
Det vill jag ge honom rätt i. Men problemet är att det aldrig varit sossarnas målsättning, åtminstone inte på 100 år. S-modellen är samförstånd med kapitalisterna, så mycket samförstånd att vi rent av har världens enda skolsystem där riskkapitalister kan tanka ut offentliga medel.
Därtill har Sverige och socialdemokratin – långt före SD blev poppis – en lång ”osvensk” tradition av rasism och segregrationspolitik: förföljelse av samer och romer, först i världen med ett rasbiologiskt institut, tvångssteriliseringar, röda J i judiska pass-innovatörer, Baltutlämningen, hårdhandskar mot apatiska flyktingbarn, Egyptenavvisningar et cetera – och nu i dagarna medan människor på flykt dör meddelas att ”gränsen är nådd”.
Det hjälper inte att vi ”körde på SD och begravde dem, nånstans vid en sjö” när hela vår samhällsstruktur bygger på rasism. När det som är out of sight är out of mind på den fria marknaden och internationell solidaritet bara ett slagord på första maj. Vi ska bry oss om människor på flykt, men vi ska också bry oss om de människor som arbetar kilometervis under jord med att bryta mineraler till vår elektronik och de textilarbetare som dör av miljögifter för våra Levis skull.
Vi ska påminna varandra om att vår välfärd är finansierad av vapen. Och framförallt att det är S som regerat det här landet under i stort sett hela det senaste seklet. Att de hade vårt mandat att bygga på annat vis, men struntade i det.
När man sålt ut arbetare, allmännytta och infrastruktur till lägstapris kanske man inte kan hoppas på att vinna tillbaka de människor man svikit genom att kalla dem för ”osvenska” rasister och vägra ta ansvar för det klassamhälle man inte bara upprätthåller utan de facto cementerar?