I fredags höll påven Franciskus en privat audiens med 510 representanter för den samlade italienska anti-abortrörelsen inför inledningen av kongressen för Rörelsen för liv, i den italienska staden Sacrofano. I sitt tal prisade påven aktivisterna som ”barmhärtiga samariter” för de mest sårbara och erinrade om deras åtagande att skydda livet i alla stadier av dess utveckling och att därigenom särskilt främja kvinnors värdighet. Han framhöll att arbetet med ”att skydda de mest sårbara” är brett och börjar med ”dem som har rätt att få födas in i livet” och fortsätter med ”dem som vädjar om en mer hälsosam och värdig existens”.
Påven berörde anti-abortrörelsens praktiska verksamhet med rådgivning och framhöll att ”det stora antalet, särskilt invandrarkvinnor, som uppsöker era centra vittnar om att när kvinnor erbjuds konkret stöd, oavsett problem eller vilka krafter som i övrigt försöker påverka dem, så tillåter de kärleken, livet och moderskapet att triumfera inom dem”, sade han och uppmuntrade aktivisterna: ”Fortsätt ert viktiga arbete för livet, från befruktningen till den naturliga döden, och beakta också allt det lidande som många bröder och systrar i livet däremellan möter.”
Franciskus efterfrågade större insatser i hela samhället för att främja en större ”personlig och social känslighet” både i relation till att ”välkomna nytt liv” och att uppmärksamma villkoren för de fattiga och förtryckta, som exempelvis de hemlösa, arbetslösa och ensamma och sjuka äldre, liksom de som lider under missbruk och slaveri. Han citerade direkt ur sin encyklika från i juni, Laudato si, om ansvaret för miljön och skapelsen, för att visa hur det börjar med ansvaret för det ofödda livet, med frågan: ”Hur kan vi på allvar lära ut betydelsen att bry sig om andra och sårbara varelser, oavsett hur besvärliga och obekväma de är, om vi misslyckas med att skydda det mänskliga embryot?”
Just den helhetssyn på arbetet för att förbättra det mänskliga livets långsiktiga villkor som påven formulerar och slår fast i Laudato si, var också temat för en större vetenskaplig konferens om den Katolska kyrkans sociallära som ägde rum någon vecka tidigare vid Catholic University of America i Washington DC. Perspektivet var att en verklig förståelse av påvens och encyklikans ekologiska budskap kräver en förståelse för den katolska läran om äktenskap och familj. ”Det sociala bidrag till det gemensamma goda som äktenskapet och den familj som utgår från det lämnar, är centralt för påvens nya, mänskliga ekologi”, framhöll till exempel filosofiprofessorn Melissa Moschella som talade under temat ”en ny och universell solidaritet inom den mänskliga gemenskapen”. Hon var en av flera experter från olika områden som till exempel naturvetenskap, teologi och filosofi vilka diskuterade encyklikans budskap kopplat till deras forskning.
Påven Franciskus talar redan i encyklikans inledning (paragraf 5) om behovet att skydda både ”den naturliga miljön” och ”den mänskliga miljön” med samma perspektiv: ”Gud har anförtrott världen till oss män och kvinnor men eftersom det mänskliga livet i sig är en gåva” måste också ”förstörelsen av den mänskliga miljön” ses som extremt allvarlig och det mänskliga livet alltid skyddas från ”olika former av förnedring”.
Professor Moschella förklarade på konferensen att ”mänsklig ekologi” betyder goda villkor för ”sann mänsklig utveckling och sant mänskligt fullkomnande – på det sociala, ekonomiska, politiska och miljömässiga området” och förklarade vidare att påven lär att ”en hälsosam kultur för äktenskapet” är en förutsättning för att uppfylla dessa grundläggande villkor. Detta eftersom människan är skapad till den treenige Gudens avbild ”vars inre liv är ett liv av fullkomligt och ömsesidigt självutgivande” och den bästa skolan för ett sådant självutgivande är äktenskap och barn. Hon beklagade att vår västerländska ”preventivmedelskultur” tycks betrakta barn som något orimligt krävande.
Chad Pecknold, professor i teologi som talade under temat ”mänskligt ansvar för den naturliga världen”, betonade att familjen förstådd som ”hela mänskliga familjen” är ett ”centralt tema i Laudato si” som ju fokuserar på ”vårt gemensamma mänskliga hem”. Detta i sin tur antyder en familj som är samlad i ett hem. När påven fastslår kyrkans syn på familjen som samhällets mest grundläggande beståndsdel, påpekade Pecknold att detta betyder att familjen ”utgör kärnan i den kultur som också visar omsorg om hela skapelsen”. Det är bara genom familjens kärlek som barn kan lära sig en verklig hänsyn till allt annat levande, till ”den naturliga ekologin”, framhöll han.
Catholic News Agency, 2015-11-09 samt 2015-10-29