I sitt budskap till de tyska biskoparna i fredags framhöll påven Franciskus den allvarligt låga graden av deltagande i sakramenten bland katoliker i Tyskland och uppmuntrade biskoparna att övervinna resignation och att fokusera på bikten under det kommande Jubelåret för barmhärtighet. Efter att ha tackat biskoparna, som är i Rom för deras ad limina-besök som äger rum vart femte år, för kyrkans engagemang i socialt och karitativt arbete i Tyskland, gick påven över till de problem han ser i kyrkan i Tyskland.
Till att börja med talade han om att det råder ”en stark nedgång i deltagandet i söndagsmässan, liksom i det sakramentala livet”. Medan de troende på 1960-talet mangrant slöt upp i söndagsmässan handlar det i dag ofta om mindre än tio procent”, noterade han. ”Sakramenten tas emot allt mindre ofta. Försoningens sakrament saknas ofta helt. Allt färre katoliker tar emot konfirmationens sakrament eller ingår katolska äktenskap. Antalet kallelser till prästämbetet och ordenslivet har minskat betydligt. Utifrån dessa fakta kan man verkligen tala om en uppluckring av den katolska tron i Tyskland”, sade påven i mycket tydliga ordalag.
I detta läge rådde han biskoparna att ”först övervinna den paralyserande resignationen. Det är alldeles säkert att vi inte kan bygga på reliker från ’den gamla goda tiden’. Men vi kan i alla fall låta oss inspireras av livet bland de första kristna.” Han pekade på Priscilla och Aquila, medhjälpare till aposteln Paulus, vilka han sade ”vittnade med övertygande ord, men framförallt med sina liv, att den sanning som utgår från Kristus kärlek till sin kyrka verkligen är värd all tro.” Deras exempel ”kan få oss att reflektera över tendensen till en tilltagande institutionalisering. Nya strukturer kommer alltid till för vilka det till slut saknas troende. Det är ett slags ny pelagianism som leder oss att lita till våra administrativa strukturer, våra perfekta organisationer.”
Påven slog fast att ledordet nu istället måste vara ”pastoral omvändelse” med vilket han menade att kyrkliga strukturer blir inriktade på mission. Han fortsatte med att framhålla att samtidigt som vi gör detta kommer ”villkoren i samhället aldrig att vara helt gynnsamma. Världsligheten kommer att dröja sig kvar. Denna deformerar själen och kväver medvetenheten om verkligheten: en världslig person lever i en konstgjord värld som han själv har gjort.” Sådana personer är ”svåra att nå”, noterade han. Således måste det första svaret alltid vara bön, därefter att ”förbli bland de människor som har samma glöd som de som först kom att välkomna evangeliet”.
Franciskus preciserade vad han förväntar sig av biskoparna i detta läge: ”I detta sammanhang av den nya evangelisationen är det ett måste för en biskop att flitigt utföra sin uppgift som trons lärare – den tro som har överförts och erfarits i den levande gemenskapen av den universella kyrkan.” Lärouppgiften måste särskilt utövas i relation till de teologiska fakulteterna för att hjälpa medarbetarna där att ”återupptäcka den stora kyrkliga betydelsen av deras arbete”.
”Trohet till kyrkan och hennes läroämbete står inte i motsats till akademisk frihet utan kräver istället en ödmjuk attityd av tjänst för Guds gåvor”, påminde han de tyska biskoparna. Inställningen sentire cum ecclesia, det vill säga att tänka med kyrkan, måste känneteckna i synnerhet dem som utbildar och formar kommande generationer.”
Därefter fortsatte påven till frågor rörande församlingslivet, där han fastslog att de troendes sakramentala liv måste vara varje biskops främsta angelägenhet: ”Jag vill göra två poänger – bikten och eukaristin. Det extraordinära Jubelåret för barmhärtighet som nu står för dörren erbjuder goda möjligheter att återupptäcka botens och försoningens sakrament. Bikten är platsen där gåvorna av Guds förlåtelse och barmhärtighet ges. I bikten börjar omvandlingen av varje kristen och reformeringen av kyrkan”, fastslog han och uppmanade biskoparna att ge detta sakrament ett större utrymme under det kommande året.
Han tillade sedan: ”Det är också viktigt att alltid understryka det nära sambandet mellan eukaristin och prästämbetet. Pastorala ansatser som inte ger det nödvändiga utrymmet för prästernas tjänst att styra, undervisa och helga är, säger oss erfarenheterna, dömda att misslyckas. Ett gott samarbete med lekfolket, särskilt på ställen där kallelserna är få eller saknas, får aldrig ersätta det tjänande prästämbetet eller ge det skenet av att vara ’frivilligt’. Om det inte finns några präster finns det heller ingen eukaristi. Och kallelserna börjar med den ivriga längtan i de troendes hjärta efter att ha präster.”
En uppgift som enligt påven aldrig kan uppskattas tillräckligt mycket är biskoparnas engagemang för livet. Kyrkan får aldrig tröttna på att försvara livet och får aldrig ta det minsta steg tillbaka i förkunnelsen om att det mänskliga livet måste skyddas ”ovillkorligen från konceptionens ögonblick till den naturliga döden – här får vi aldrig kompromissa, såvida vi inte själva blir medskyldiga till avvisandet och bortkastandet av de svagaste och mest försvarslösa – ofödda barn, såväl som äldre och handikappade! Då kommer vi alla i slutändan att få lida de mest smärtsamma konsekvenserna.”
I sammanhanget refererade påven Franciskus också till Europas pågående migrantkris och påpekade att vi har att möta utmaningen med ett större antal behövande ”i Kristi anda”, men att det också innebär att vi måste stödja ”alla humanitära initiativ för att levnadsvillkoren i människors hemländer ska bli mer uthärdliga”.