Den 30 november inleds FN:s klimatkonferens i Paris. Målet med konferensen är att få till stånd en bindande global överenskommelse om minskade utsläpp av växthusgaser.
FN lade grunden för sitt nuvarande klimatarbete redan 1992, då organisationen antog ramverket ”United Nations Framework Convention on Climate Change”, UNFCCC, som har ratificerats av 195 länder. Sedan dess har det dock inte gått något vidare. Den stora konferensen i Köpenhamn 2009 betraktas allmänt som ett misslyckande.
Den globala uppvärmningen rusar vidare, och med de ambitioner som lagts fast inför Paristoppmötet beräknas medeltemperaturen globalt komma att öka med 2, 7 grader. Det är en ökning långt över de 1,5 grader som forskarna menar är maximum för att undvika katastrofala följder för planeten.
Ett par veckor före klimatkonferensen kom som bekant terrordåden som krävde närmare 130 dödsoffer i Paris. Kort därefter meddelades att de stora demonstrationer som internationella klimatfolkrörelser planerat i staden den 29 november och den 12 december förbjuds, med hänvisning till säkerhetsläget.
Klimattoppmötet riskerade att bli ett fiasko oavsett närvaron av demonstrationståg. Men förbudet är ändå, i sämsta mening, djupt symboliskt.
Just de sociala rörelserna, som nu av myndigheterna förväntas hålla sig på behörigt avstånd från toppmötet, spelar nämligen en nyckelroll för om klimatförändringarna i någon mån ska kunna bromsas.
Miljö- och klimatfrågorna är sociala frågor – det vill säga rättvise- och solidaritetsfrågor. De handlar ytterst om allas vår överlevnad på planeten, men innan dess om fördelningen av resurser mellan rika och fattiga, mellan Nord och Syd, mellan elit och befolkning.
Inom rådande politiskt system tillhör globala avtal, framförhandlade av världens toppolitiker, de instrument som potentiellt kan bromsa förödelsen – men utan trycket från en folklig rörelse är chansen till en positiv utgång i dessa förhandlingar närmare noll.
Även åt andra hållet gäller sambandet: i samma stund som klimatfrågorna reduceras till en teknikalitet, en sifferbemängd angelägenhet främst för forskare vid universiteten, politiska strateger och gröna kapitalister, och fjärmas från folks vardag, avväpnas de.
Inga människor utan specialintresse av frågorna ser då hur de på djupet angår dem, och den hotande kollapsen sätts på samma vaga oroskonto som andra katastrofer och skandaler som massmedierna med oregelbundna mellanrum larmar om. På sin höjd resulterar varningssignalerna i ett och annat ekologiskt inköp.
De sociala rörelserna utgör i det sammanhanget den kraft som kan organisera för förändring, som kan sätta fingret på hur ekologiska frågor och rättvisefrågor hör samman och som kan inspirera till att människor tillsammans vänder sin halvt bortträngda oro till kollektiv handlingskraft.
Naturligtvis har franska myndighetsföreträdare precis som andra människor chockats av terrorattentaten i Paris. Men det är svårt att befria sig från misstanken att just möjligheten att förbjuda demonstrationerna i kölvattnet av dessa efterhand tedde sig som en skänk från ovan.
I lugn och ro från högljudda kritiker kan världens makthavare förlora sig i avtalsteknikaliteter och efter ett antal dagar klämma fram en urvattnad produkt. Förlorarna är världens folk.