[Film] Salongen
Manus och regi: Arab och Tarzan Nasser, 2015
De 27-åriga palestinska tvillingbröderna Arab och Tarzan Nasser började sin filmkarriär på ett, låt oss säga, bakvänt sätt, genom att designa affischer för filmer de fantiserade om att göra.
Fram till åtminstone 23-års ålder hade de båda aldrig kunnat lämnat Gazaremsan, den 41 kilometer långa och 6 till 12 kilometer breda skärva av Palestina som brukar kallas världens största friluftsfängelse. Därför hade de heller aldrig sett en film på bio (The Guardian 15/8 2011). Områdets sista kvarvarande biografer stängdes nämligen i samband med den första intifadan 1987, året innan bröderna Nasser föddes. Sporadiska försök att åter öppna biografer har därefter mötts av motstånd från konservativa, religiösa krafter i den sedan 2007 Hamas-styrda enklaven.
Bröderna Nassers fiktiva filmer bar namn hämtade från Israels återkommande terroroperationer: Summer Rain, Defensive Shield, Cast Lead, Pillar of Cloud. På den sistnämnda affischen ses Arab och Tarzan Nasser posera beväpnade, iförda militärkläder, med sönderbombade byggnader i bakgrunden. Deras framtoning, med långa hårsvall och skägg, påminner mest av allt om klichébilden av latinamerikanska revolutionärer. ”Currently in all Cinemas in Gaza” står det ironiskt tvärs över bilden.
En annan affisch, med titeln Field of Dreams, föreställande en scen i en bar, ledde till att Arab Nasser plockades upp av polisen och anklagades för att dricka alkohol.
Konflikterna med Hamas har varit återkommande för bröderna, som frispråkigt kritiserat regimen för att förstöra kulturlivet. I sin tur har bröderna Nasser arresterats ett flertal gånger och beskyllts för både blasfemi och kommunistisk propaganda, men anser själva att det är de som representerar islam på ett rättvisande sätt (Edmonton Journal 7/1 2014). I deras första kortfilm, Colourful Journey, ställdes identiska soldater, tvillingbröder spelade av dem själva, mot varandra. Filmen, vilken liksom efterföljarna förbjöds på hemmaplan, var en lättförklädd kritik av stridigheterna mellan Hamas och Fatah.
Också långfilmsdebuten, Salongen, fokuserar på Palestinas inre konflikter men, framför allt, på vardagslivet under krig och ockupation och på kvinnornas situation när männen slåss sinsemellan.
Filmen utspelar sig så gott som helt på en hårsalong där 13 kvinnor av varierande bakgrund finner sig instängda tillsammans, när en uppgörelse mellan den Hamas-kontrollerade polisen och ett gangstergäng (som kanske egentligen/också är oppositionella motståndskämpar – det förblir en smula oklart) eskalerar till fullt krig på gatan utanför.
Det kan förefalla ligga nära till hands att jämföra med en av förra årets bästa filmer på svenska biografer, Hany Abu-Assads Muren, som också den handlade om hur inre motsättningar, inte minst en patriarkal hederskultur, underminerade den palestinska motståndskraften. Men i tonen påminner Salongen mer om en palestinsk Pedro Almodóvar-film; kvinnor på gränsen till nervsammanbrott under pressen från permanent dubbelbelägring; både yttre (Israel) och inre (kvinnofientliga krafter i det egna samhället).
En lätt absurd och surrealistisk touch vilar över filmen, samtidigt som den rappa dialogen mellan kvinnorna tecknar en mångfasetterad bild av ett Gaza avskärmat från omvärlden, där elavbrott och bensinbrist påminner om hur samhället faller sönder till följd av den israeliska blockaden.
Äktenskap dissekeras replik för replik; religion, ekonomi, korruption och politik avhandlas alltmedan salongens ägarinna, ryskan Christine, och hennes assistent, Wedad, fortsätter att klippa och färga kundernas hår i det svaga ljuset alstrat med hjälp av en bensindriven generator, ända tills en döende man vacklar in genom dörren.
Bröderna Nasser vänder och vrider på sina karaktärer, förvandlar gradvis det som inledningsvis kan se ut som klichébilder till mer komplexa personligheter och tydliggör hur det så ofta är kvinnorna som drar det tyngsta lasset i ett samhälle präglat av krig, kris och arbetslöshet.
Om Muren var en klaustrofobisk film – där titelns åtta meter höga apartheidmur bara var en av alla de murar som separerade de älskande Omar och Nadia från varandra – så har bröderna Nasser med Salongen åstadkommit en än mer instängd och, vid en första anblick, hopplös atmosfär.
Det ljus som ändå tränger fram ligger i den envishet med vilken filmens kvinnor fortsätter att leva sina liv – arbeta, älska och, inte minst, ifrågasätta. De vägrar resignera, även när kulorna viner utanför fönstren.