av GÖRAN SUNDSTRÖM
På Cirkus i Stockholm arrangerades nyligen ett vetenskapsevent kring ämnet ”nyfikenhet & förundran”. Den första delen av evenemanget handlade om teoretisk fysik medan den andra delen handlade om evolutionsbiologi med publikmagneten Richard Dawkins.
Det välbesökta seminariet inför omkring 1 700 åhörare på Cirkus arrangerades av Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) i samarbete med Fri Tanke förlag. Konferencier var Christer Sturmark som både är förlagschef på nämnda förlag och ordförande för Förbundet Humanisterna. Det var tydligt att säkerhetsförberedelserna var goda med ett väl tilltaget antal säkerhetsvakter och inga väskor tilläts inne i salongen.
På agendan stod samtalet mellan kosmologen Max Tegmark, professor vid Massachusetts Institute of Technology (MIT), och strängteoretikern Ulf Danielsson, professor vid Uppsala universitet. Danielsson har i år utkommit med boken Mörkret vid tidens ände, utgiven på just Fri Tanke förlag.
Inom den moderna fysiken råder långt ifrån ett harmoniskt och samstämmigt lugn. Det är alls inte så att det finns ett enda rådande paradigm och det är inte heller så att de befintliga teorierna kan förklara det mesta som förekommer i universum. Det är till och med långt ifrån klart vad detta universum egentligen är och varifrån det kommer.
Standardmodellen som är den bästa fysikaliska teori som någonsin utvecklats om än så bara för den lilla del av universum som faktiskt är synlig ger exempelvis slutsatsen att neutrinon saknar massa. Man har mot detta kunnat visa empiriskt att neutrinon genomgår så kallade oscillationer vilket endast är möjligt om den faktiskt har massa. Detta har också KVA uppmärksammat genom att i år tilldela årets Nobelpris i fysik just till företrädare för två av dessa experiment. Med tanke på att den etablerade naturvetenskapen faktiskt vet relativt litet om universum är det på sin plats att ge allmäneten möjlighet att ta del av ett par alternativa teorier.
Max Tegmark och Ulf Danielsson möttes i ett samtal som dels var underhållande och dels hade en undervisande kvalitet. Åhöraren fick en känsla av att det faktiskt är rätt kul med teoretisk fysik i ett samtal som präglades av att debattörerna hade en viss distans till ämnet och till sig själva. De utdelade ”smockor” åt varandra för det som kunde uppfattas som brister i de respektive synsätten. På köpet fick åhörarna en viss inblick å ena sidan i synsättet att universum är uppbyggt av supersträngar, och synsättet på universum som endast och uteslutande en matematisk struktur å den andra.
Invändningen mot strängteorin är att den inte har lyckats göra några nya förutsägelser. Det faktum att den åtminstone lyckats bekräfta att gravitationen finns ger inte så mycket tröst även om det är ett grundkrav för varje ny teori. Invändningen mot det matematiska universum är just att matematiken främst tillhör en mänskligt subjektiv dimension. Den anses beskriva människans sätt att uppfatta verkligheten, inte verkligheten i sig. Matematiken har därmed ingen egen existens i platonsk bemärkelse. Mot detta invänder Max Tegmark att det visst är så att matematiken existerar, likt Pythagoras idéer om de himmelska kropparna. Matematikern är då inte en uppfinnare utan en upptäckare.
Så var det då dags för eftermiddagens huvudnummer, professor emeritus Richard Dawkins i vad som utlovades vara ett unikt samtal där han ”talar öppet om sitt liv vid forskningen frontlinjer”. Dawkins nämnde att det var åtskilliga år sedan han faktiskt iklädde sig den vita laboratorierocken. I stället har han ägnat sig åt att popularisera andras forskning. Det är något som Dawkins har gjort med besked i ett antal böcker och nu senast med den andra självbiografiska boken Kampen mot illusionerna, Fri Tanke förlag 2015.
Dawkins samtalspartner var Björn Ulvaeus, känd musiker och låtskrivare, och delägare i nämnda förlag samt också aktiv inom Humanisterna där han belönats för sina insatser som religionskritiker. Ulvaeus kommenterade att han är hängiven ateist men att han detta till trots har skrivit sånger för mycket religiösa rollkaraktärer i musikalen Kristina från Duvemåla. Han tillade dock att han ångrar en del av den musik han gjort. Nu har Ulvaeus slutligen tagit klivet in i det naturvetenskapliga finrummet.
Samtalet utformades så att Ulvaeus läste upp frågor innantill från ett färdigt manus. Samtalet präglades av att Dawkins kunde ta det utrymme han önskade, utan att behöva svara på några följdfrågor och ännu mindre behöva besväras av någon som helst invändning. Dawkins invecklade sig i ett tekniskt resonemang om exempelvis self-embedded clauses [ungefär: bisatser inom bisatser] som är utmärkande för just människan och som inget (annat) djur tycks uppvisa. Dawkins elaborerade hur sådana satser förekommer inom den mänskliga semantiken och inom datorprogramspråk varvid Ulvaeus lät upplåta med en förnöjd och hummande acklamation och ett eller annat ”yes, yes”. Det blev i detta samtal inte alls samma tuggmotstånd och spänst som när Dawkins i Oxford för tre år sedan förde ett samtal med den förre ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams [se YouTube film här].
Just denna avsaknad av spärrar banade väg för hur samtalet alltmer gled över i anti-islamiska tongångar. Upptakten var hur religionen gett upphov till terrordåden den 11 september, de båda attentaten i Paris i år och givetvis också IS framfart i Mellanöstern. Här hade Ulvaeus äntligen något att tillägga och föreslog att en film skulle göras liknande Monty Pythons Life of Brian. Men i stället för att driva med Jesus Kristus så föreslogs att den nya filmen skulle förlöjliga profeten Muhammed. Nu var det Dawkins tur att instämma med ett ”Yes, why the hell not?!”. I applådåskorna som följde kunde man erinra sig den ökade säkerhetsnivån och undra om någon i publiken eventuellt kände sig provocerad. Diskussionen fick Lars Vilks nidteckningar att framstå som en västanfläkt.
För tydlighetens skull måste framhävas att också kristna kan uppskatta en film som Life of Brian och tycka att den är rolig, även om några säkert anser att den överskrider gränser för anständighet. Det jag vill påpeka är att stämningen på Cirkus var obehaglig upptrissad efter Ulvaeus och Dawkins närmast demagogiska utspel mot muslimer. Monty Python hade en annan stil.
På frågan om vilken värld Dawkins helst skulle vilja se i framtiden blev svaret att det skulle vara en värld helt styrd av det sunda förnuftet (såsom den sekulära humanismen definierar det) och av naturvetenskapen. En sådan likriktad värld skulle inte lämna mycket utrymme för kulturell och religiös mångfald.
Göran Sundström 2015-12-16
Tekn dr i atom- och molekylfysik vid KTH, gymnasielärare i Stockholms stad