av ALLAN WHITE OP
Dominikanorden firar under det kommande året 800-årsminnet av sitt upprättande då påven Honorius godkände dess statuter. Från sin ringa början i ett värdshus i Toulouse har den fullföljt sin uppgift att predika och lyssna och att undervisa som lärare och förebilder.
Många religiösa förnyare har upplevt en tid av omvändelse och beslut när de kände att Guds röst hade kallat dem till lärjungaskapets djupare erfarenhet. Antonios av Egypten kallades under liturgin när han hörde orden ”Om du vill bli fullkomlig, sälj då vad du äger och ge åt de fattiga, så får du en skatt i himlen.” Den helige Franciskus hörde Kristi röst från korset i San Damiano nära Assisi som bad honom att bygga upp hans hus.
Dominikanorden tog sin början på ett värdshus i Toulouse i Sydfrankrike omkring 1204 när S:t Dominikus råkade i teologisk diskussion med sin albigensiske värd. Albigenserna eller katarerna trodde att den materiella världen stod under djävulens våld och att all godhet hade sina rötter i den himmelska världen. Dominikus tillbringade hela natten med att tala värdshusvärden till rätta och få honom tillbaka till tron.
Under sin resa genom Languedoc chockerade Dominikus över att så många hade anslutit sig till denna villolära. Han reagerade inte genom att bli ursinnig. Han levnadstecknare Jordanus berättar att han kände en oerhörd medkänsla i hjärtat. Han ville inte förstöra utan bota. Hans roll var inte straffarens utan läkarens. När Predikarorden erkändes av påven Honorius III som en ny kraft för evangelisation var det ett resultat av S:t Dominikus synsätt sådant det utvecklades under ett årtionde av predikan mot den albigensiska heresin i Languedoc.
Dominikus, som föddes i Spanien 1170 och avled 1221, är mindre känd än S:t Franciskus. Dominikus ville smälta in i sin ordens verksamhet. Han började som regulärkanik vid vad som på den tiden var Västeuropas gräns i Kastilien, och vid sin död var han grundare av en orden av kringresande mendikanter och inklaustrerade nunnor med det universella uppdraget att förkunna evangeliet och återföra syndare genom bikt och rådgivning. Jordanus skriver att Gud gav Dominikus en särskild bönens gåva ifråga om syndare, fattiga och utsatta. Han bar deras bekymmer i sitt hjärtas ’innersta helgedom’ (sacrarium intimum). Enligt den tidens uppfattning var detta en plats som vanligen var reserverad för Gud, och ingen annan hade tillträde dit.
I och med S:t Dominikus trängdes där en hel hop av dem som lider och av dem som förtvivlar. Han gav rum åt andra än Gud, för i sitt medkännande bär Gud dem i sitt hjärta och för dem med sig. För Dominikus var predikan inte bara en undervisning kring frågor och svar. I centrum för hans metod står dialogen. Endast Gud är helt okomplicerad. När vi finner vägen till honom genom våra medvetandens virrvarr ger vi oss in i en process med stor mänsklig komplexitet.
Guds enkelhet kan vi bedöma genom att komplicera tingen genom att ta i säridéer och sätta samman dem på nytt. Vi skapar mönster och ordning utifrån de intryck som fäster sig i vårt medvetande. I sin granskning av den heliga läran ställer Thomas av Aquino en fråga och ger argument och emot, och han anförtror åt sina opponenter att lyssna och söka förstå fallet. Ofta försvarar han deras sak bättre än de själva. I den bästa dominikanska traditionen bygger disputation och argument på att vinnaren skall få allt. Sanningen tjänas genom ett omsorgsfullt lyssnande och en sympatisk förståelse så att vi tillsammans kan nå fram till en uppskattning av den gudomliga sanningen som är vår högsta värdighet att få del i.
Det är när människor känner sig nedtystade, missförstådda eller förödmjukade i en debatt som det uppstår en bitterhet som får varje familjerelation att surna. I det medkännande sättet att bruka våra tankeförmågor till att söka sanningen kommer vi närmare Gud. Vi upptäcker den ordning som han har gett världen genom att skapa den och därigenom forma våra sinnen så att vi kan få en viss objektiv kunskap om den.
Enligt Dominikus synsätt leder en felaktig uppfattning om Gud till en felaktig uppfattning om människans kallelse. Förlusten av en sann bild av Guds mysterium innebär en förlust av vår egen personlighet och värdighet. Det förkunnelsens verk som uttrycks i predikandets tjänst är i första hand ett barmhärtighetsverk som drivs av kärlek till den ende som har beträtt en väg som har gjort honom till något mindre än det han blev skapad för.
Dominikus tio år som kringresande missionär i det krigshärjade Languedoc var en tid av prövningar. Han drog till sig en liten grupp präster, och det tycktes som om de skulle slå sig ner enligt det vanliga mönstret för klosterliv i Toulouse. Men hans deltagande i Fjärde Laterankonciliet 1215 och inflytandet från påvarna Innocentius III och Honorius III ändrade hans synsätt. En ny orden kom till, kallad Predikarorden. Hittills kunde bara biskopar predika med egen rätt, och andra predikanter måste ha biskopens tillåtelse. Den nya orden anförtroddes däremot ett universellt uppdrag att predika genom en direkt delegation från påven. Orden skulle kombinera de båda formerna av apostoliskt liv: urförsamlingens liv i Jerusalem med dess inriktning på gudstjänst, bön, fattigdom och broderskap, och apostlarnas kringresande uppgift att predika för alla folk. Dominikus och hans orden var predikanter, inte genom biskoplig delegation utan genom påvens auktoritet.
Tillhörighet till orden var tillräcklig för att ge dess medlemmar rätten att predika. En orden av predikanter var med nödvändighet en orden av lärare, och av detta kom dominikanernas tidiga anknytning till universiteten. De skulle vara flitiga i sina studier, och deras andliga liv skulle visa på skönheten i deras undervisning. De skulle predika verbo et exemplo – genom sina ord och sitt föredöme. Deras liv tillsammans skulle vara ett ord omsatt i handling.
Predikarorden är ett Ordets redskap, och allt som kan inrymmas i denna tjänst måste underordnas detta. Den första bibelkonkordansen sammanställdes av dominikaner på 1230-talet och uppvisar denna omsorg om studiet av Skriften. Senare fick man se det i Marie-Joseph Lagranges verk och i École Biblique i Jerusalem.
Den femte ordensmästaren, Humbert av Romans, uppmuntrade bröderna att intressera sig för islam, en dialog som fortsätter vid det dominikanska institutet i Kairo. Katarina av Siena [målning: Giovanni di Paolo] och de framstående kvinnorna i medeltidens Italien fungerade so fredsstiftare och förmedlare åt krigförande städerna. Fra Angelico, Fra Bartolomeo och syster Plautilla Nelli predikade genom sin konst, och John Siferwas gjorde detsamma i England genom sina illuminationer i Sherborne Missal.
Thomas av Aquino och Albertus Magnus införde studiet av Aristoteles i den teologiska och filosofiska sfären. Guillaume de Tournai skrev på 1200-talet om de ungas religiösa uppfostran och sade att den skulle bygga på förebilder, undervisning och predikan. Bartolomé de las Casas ägnade femtio år av sitt liv åt att notera missbruken av den inhemska befolkningen i Centralamerika och bekämpa slaveriet, och den spanske 1600-talsteologen Francisco de Vitoria har prisats som ’grundare av internationell lag’.
Det som besjälade alla dessa helgon, lärda, martyrer, lärare och vanliga lärjungar var övertygelsen om att orden är Ordets tjänare. Vi dominikaner är kallade till att vara till nytta för våra medmänniskor genom ett slags intellektuell medkänsla som vi kallar ’trons barmhärtighet’. Vi får höra att S:t Dominikus hade en förmåga att komma till rätta med sin tids stora frågor genom ’hjärtats ödmjuka tänkande’. Det dominikanska uppdraget, som sträcker sig över 800 år och har bestått trots många växlingar, är besjälat av en intellektuell medkänsla och en fascination inför Guds mysterium. Som Thomas av Aquino säger: ”Liksom det är bättre att lysa upp än att bara lysa så är det bättre att ge andra frukten av sin kontemplation än att bara kontemplera.” Predikandet är i första hand ett barmhärtighetsverk.
Allan White OP
Översättning: Per Beskow
Pater Allan White OP var tidigare förste provinsial för Dominikanordens engelska provins. Han är nu vice rektor för St Mary’s School, El Centro, Kalifornien.
Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 7 november 2015 och publiceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk