Diskussionen om rasism i Sverige de senaste åren skiljer sig från den mesta antirasism tidigare, från antiapartheidrörelsen mellan 1960-tal och 1994, till SOS Racisme-inspirerade ”Rör inte min kompis” på 80-talet och 90-talets antifascism.
I dag, när det kapitalistiska klassamhället Sverige är präglat av strukturell diskriminering på helt andra och mer märkbara sätt än någonsin sedan den lagstadgade särlagstiftningen mot romer, så uppehåller sig mycket antirasism vid att se rasism som normalt snarare än exceptionellt. På gott och ont.
För två årtionden sedan var ord som vithet, rasifiering, intersektionalitet i stort okända, men med deras entré har fokus flyttats från högerradikala rasideologers politiska praktik till att se hur diskriminerings- och segregationsmekanismer opererar i vardagen, hur populistiska konfliktlinjer möjliggjorts i efterdyningarna av kriget mot terrorismen med mera. Begreppen har synliggjort hur människor görs till De Andra, eller hur kulturen är välkomnande och exkluderande.
Det finns en risk för en förståelse av rasism som ett idésystem bara, snarare än en materiell maktordning kopplad till ekonomi, fördelning och resurser. Förr försökte förment ortodoxa marxister reducera könsdiskriminering och rasism till varianter av klassförtryck – vilket leder fel – men på motsvarande vis finns en fara att gå från en nödvändig analys av rasism och sexism som bitvis självständiga logiker till att vägra se hur de samverkar i dag.
De två begrepp som tolkas mest yxigt i dag – av anhängare och motståndare – är tolkningsföreträde och kulturell appropriering. Nästan slentrianmässigt avfärdas de med ord om att man inte kan importera teorier från USA (absurt, vi importerar i princip allt från Coca-cola, Seinfeldhumor och HBO-serier från USA, och radikala teorier har i alla tider importerats).
Tanken ”jag vet mer på grund av identitet x” är essentialistisk och felaktig. Men det omvända är tanken att tyckande och kunskap är likställbara (väldigt typiskt i vår tid av dokusåpor, bloggar, poddar och åsiktsjournalistik). Erfarenheter ger mer kunskap än avsaknad av dem och tyckande.
När intersektionalister började tala om tolkningsföreträde var det inte för att säga ”hen med erfarenheten x har rätt på grund av är x”, utan ”vi frångår kunskap om vi inte lyfter de här erfarenheterna”.
Tolkningsföreträde är inget positivt att ha, utan negativt att ta, det vill säga att tränga bort direkt drabbades erfarenheter. I såväl akademiska som juridiska sammanhang är det grundfel att frångå tidigare kunskap eller relevanta vittnesmål. Så förhåller det sig också med rasism.
Det finns väldigt lite skrivet om kulturell appropriering som pratar om det på individuell nivå. Det handlar om hur ojämlikt kulturutbyte varit strukturellt och historiskt – och även i dag. Inte att Rolling Stones var ”tjuvar” som stal blues från svarta upphovsmän utan om att i en rasistisk kapitalistisk ekonomi görs viss kultur till en säljbar vara när den kopplas till vithet, och lyfts på sin höjd som exotisk om den kommer från De Andra.
Kapitalism trivs med hierarkier, exotifiering, osynliggörande och inhägnanden. Att förstå det är grundläggande för att omvandla kultur från varor till något som är till för alla.