Regi: Sarah Gavron
Manus: Abi Morgan
Historien om hur kvinnor ”fick” rösträtt kan berättas på många sätt. Suffragette (med sin obegripligt oöversatta titel) är en mycket bra pusselbit i hela den komplexa processen som ledde till att alla kvinnor kunde gå till val i Storbritannien.
Redan 1865 bildade intellektuella, högutbildade och välbärgade kvinnor i Manchester den första föreningen för införande av rösträtt för kvinnor. Efter åratal av prat startade Emmeline Pankhurst och hennes dotter Christabel organisationen WSPU, Women’s Social and Political Union, med betydligt större radikal framtoning, många av anhängarna tillhörde det socialistiska arbetarpartiet ILP, Independent Labour Party.
Sarah Gavrons (Brick Lane) film tar också sin utgångspunkt i klasskamp, och särskilt förstås arbetarklasskvinnornas. Huvudpersonen här är den textilarbeterskan Maud Watts, inspirerad av den historiska personen Hannah Webster Mitchell.
Maud utvecklas, från lojal maka och mor som tycker att suffragetternas skrikande och förstörelse av egendom är rätt pinsamt, till medveten och fullt engagerad veteran. Hon dras in i kampen av en slump, blir bevakad av polisen, stämplas av omgivningen, och konstaterar att de som stöttar henne inte är maken eller andra auktoriteter utan de kvinnor hon möter i suffragettrörelsen. Och stöttning behövs.
Repressionen var enorm och konsekvent, kvinnor inte bara hånades och stigmatiserades utan misshandlades, fängslades för deltagande i möten och demonstrationer, de hungerstrejkade och tvångsmatades. Filmen väjer inte för det lidande dessa kvinnor utsattes för – och inte heller för de militanta aktioner som de genomförde, som att använda sprängmedel, bränna ned en parlamentsledamots hus och att attackera motståndare.
Men starkast skildras gemenskapen och den genomtänkta strategi som användes. Förklädnader, planer och kartor, tidtabeller och noggranna förberedelser där var och en var förberedd på sin roll var ett led i kampen – och polisen använde sig av spionkameror, infiltratörer, förtal, provokationer och våld.
Det är förstås svårt att veta hur nära den historiska verkligheten Suffragette ligger, men klart är att ett gediget researcharbete ligger bakom manus, som på många sätt är ett porträttgalleri av historiska personer, inte minst den mytiska Emmeline Pankhurst (spelad av Meryl Streep) som får sina anhängare att nästan dåna då hon jagad av polisen dyker upp på en balkong för ett kort, drottninglikt framträdande innan hon förklädd försvinner i en täckt vagn.
Det är intressant och historiskt korrekt att filmen fokuserar på arbetarkvinnorna i sin skildring av suffragettrörelsen. I en artikel i Sydsvenskan 2013 påpekade Shora Esmalian att stridbarheten hos europeisk arbetarklass och strejkvågen som startade med 1911 års generalstrejk i Storbritannien var en radikaliserande faktor för suffragetterna och att industriarbetare åter senare lät sig inspireras av suffragetternas direktaktion som metod.
Kampen för kvinnlig rösträtt var verkligen var en massrörelse av kvinnor som fått nog. Dessa kvinnors verklighet framställs inte heller på Hollywoodvis som det minsta romantisk utan som ett plågsamt, farligt liv utan arbetsrätt och med ständig risk för övergrepp från överordnade. De hade inte heller rättigheter till barnen vid en skilsmässa, vilket skapar en fasansfull gisslansituation för huvudpersonen Maud när hennes man kräver att hon ska upphöra med sitt engagemang.
I efterhistorien kring suffragetterna framställs de gärna som en liten grupp, men parallellt med att tidningarna skrev om kampen och polisens våld växte antalet anhängare; när rörelsens martyr Emily Wilding Davison (född 1872) begravdes den 14 juni 1913 utvecklades begravningståget till en manifestation med 6 000 deltagare. Tolv dagar senare demonstrerade 50 000 suffragetter i Hyde Park i London.
Uppmärksamheten blev ett vapen för suffragettrörelsen, myndigheter och polis blev nervösa över dålig publicitet och började diskutera kvinnors rösträtt på allvar. 1918 infördes den delvis i Storbritannien och fullt ut lika med männens tio år senare.
Storbritanniens suffragettrörelse ledde kampen för kvinnor särskilt i Europa, och kampen blev inte lika hård i till exempel Sverige, även om Emmeline Pankhursts dotter Sylvia bjöds in 1913 till FKPR, Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, bildad 1903, i Göteborg.
Suffragette är en ovanlig film så till vida att den skildrar kampen för kvinnors rätt att agera medborgare jämställt män, utan att känna sig skyldig att också berätta om männens perspektiv på saken denna gång. Förmodligen kammar den hem filmhistoriens högsta poäng i Becheltestet. Bara en sådan sak.