av STIG OLSSON
Sverige har förändrats. Det har skett gradvis och pågått under lång tid, men under hösten 2015 blev det så tydligt. Alla kan se det. Många talar om det och vi är många som inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss.
Tiggare är numera ett dagligt inslag i gatubilden. En del sitter på pappkartonger och filtar, andra ligger på knä, framåtböjda med händerna knäppta som i bön. Framför sig har de en pappmugg, eventuellt med några slantar på botten.
En period tog jag för vana att alltid ha lite pengar i fickan för att enkelt kunna ge. Efterhand som tiden gick avtog min vilja att ge, tills jag en dag insåg att jag inom mig bar på tankar som gick på tvärs med det kravlösa givandet. Jag tänkte, att detta inte kan fortgå, jag vill inte se samma människa sitta overksam och förödmjukad i sina trasor, dag ut och dag in. Det är inte människovärdigt. Vi kan inte göra tiggandet till en bestående och accepterad del av samhällslivet.
Samtidigt med tiggarnas synliga närvaro omkring oss, rapporteras om ökande flyktingströmmar i Europa. Vi har sett dem på TV, hur stora folkmassor vandrar efter vägarna, söker sig över haven tar stora risker och utsätter sig själva för oerhörda risker och påfrestningar. Under hösten kom många, många av dem hit till Sverige.
Världens nöd har kommit nära oss. Människor har lämnat krig och fattigdom bakom sig. Ibland beskrivs det som en kris – ett ord som antyder att det rör sig om något tillfälligt och övergående. Andra menar att det snarare handlar om början på en förändrad värld, där vi gradvis under åren framför oss kommer att se hur världens problem, mänsklighetens utmaningar angår oss. Vi kan inte skjuta frågorna ifrån oss, nationalstaten utgör inte en avgränsning som befriar oss från ansvar. Det är en fråga om moral och en förändrad verklighetsbild.
Och det handlar inte bara om enskilda människoöden i en tiggares eller flyktings skepnad. Miljöfrågorna har varit aktuella under några decennier och alla vet att lösningarna inte finns på individuell eller nationell nivå. Problemen har globala dimensioner.
Inte bara miljöfrågan påminner oss om att världen och mänskligheten är en. Handel, kommunikationer och informationsutbyte omfattar jorden i sin helhet. Vi måste lära oss att tänka i globala begrepp och det är än så länge ovant för många. Vi är naturligtvis olika i vår förmåga att tänka nytt, att följa med i förändringen och se vad den kräver av oss. Men flyktingströmmarna visar oss att frågan inte är valbar. I stället handlar det om att vidga perspektiven, se en framtidsvy som omfattar hela mänskligheten.
Vilka är våra gemensamma ödesfrågor? Och vad kommer de att kräva av världens ledare? Den största utmaningen ligger kanske i att hålla samman människor, formulera mål som kan ligga till grund för gemensamma satsningar. Om det finns en kris i Sverige av i dag, så är det detta krisen gäller.
Stig Olsson 2016-01-17