I söndagens (17/1) ledare i Expressen kritiserar Sakine Madon dagens svenska medieklimat. Madon menar att journalister anpassar sin rapportering för att undvika att ”gynna Sverigedemokraterna”.
För att styrka sin tes frågar Madon på sociala medier om någon journalist hon känner ”undvikt ämnen pga kan gynna SD?”. I privata meddelanden får hon sedan svar från anonyma kollegor som berättar om ”bisarra” konversationer vid kaffeapparaten där de fått höra att ”SD inte är ett vanligt parti”. En annan kollega säger att ”detta ämne är superkänsligt”.
I inledningen av sin text citerar Madon Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid Mittuniversitetet. Strömbäck har forskat om de medierade bilderna av politik och samhälle och får rimligtvis betraktas som en auktoritet på området.
I en intervju med Resumé (12/1) menar Strömbäck att teorin om mediers eventuella mörkläggning bär ”starka drag av konspirationsteori”. ”Det stämmer i regel”, skriver Madon om Jesper Strömbäcks uttalande. Men baserat på ett citat från en före detta redaktör på Skånska Dagbladet lägger hon Strömbäck åt sidan och börjar citera namnlösa Facebookvänner.
När researchen är slapphänt och bevisföringen är selektivt utvald snarare än empiriskt utförd ställer sig naturligt frågan vem det är Madon vill tala till.
Anekdotbaserat berättande är lika enkelt som farligt att använda. Det är inte omöjligt att Madon har journalistkollegor som bär på de erfarenheter de gör gällande. Däremot beror svaret på frågan på en mängd faktorer. Det beror på vem den ställs till, det beror på vem som frågar och det beror på hur den frågas. När skribenten dessutom väljer att i princip ignorera den auktoritet som uttalat sig på området ter sig metoden än märkligare.
Att bilda opinion genom ledartexter innebär ett stort ansvar. Detta inte minst när man är verksam hos Sveriges näst största kvällstidning. När researchen är slapphänt och bevisföringen är selektivt utvald snarare än empiriskt utförd ställer sig naturligt frågan vem det är Madon vill tala till.
Att Dagens Nyheter ska ha ägnat sig åt något slags mörkläggning kring händelserna i Kungsträdgården har hittills inte låtit sig bevisas.
Medieföraktet hos Sverigedemokrater är väl känt. I ”Hur extrema är Sverigedemokraterna” av Anders Sannerstedt vid SOM-institutet konstateras att 93 procent av SD:s väljare 2014 ansåg att ”svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”.
Den inställningen går att bemöta genom att förhålla sig saklig – enligt medieforskning finns det inget som tyder på en allmän mörkläggningsstrategi från media. Det går också att gå de här grupperna till mötes genom att göra just det Madon gör – basera sin argumentation på anonyma källor i sociala medier.
Att Dagens Nyheter ska ha ägnat sig åt något slags mörkläggning kring händelserna i Kungsträdgården har hittills inte låtit sig bevisas. Inte heller något tidigare exempel på tillfälle där nyheter tystats ned för att de gynnar Sverigedemokraterna tycks stå att finna. Att anekdotbaserat berättande om ”mediernas mörkläggning” gör just det ter sig dock högst sannolikt.