Idén om medborgarlön må vara aldrig så tilltalande i all sin abstrakta enkelhet. Som fördelningsåtgärd vore det dock ett misstag om vi betraktade den isolerad från de ekonomiska förhållandena. I verkligheten är fördelningen av ekonomiska resurser aldrig oavhängig värdeproduktionen – ett faktum som bittert har erfarits under arbetarrörelsens historia.
Under kapitalismen bestäms arbetskraftens värde av kostnaderna för att reproducera arbetskraften vid en given kulturell och samhällelig nivå. Vilka hade konsekvenserna blivit om staten delvis subventionerade dessa kostnader åt arbetsköparna, så som fallet hade blivit om vi övergick till medborgarlön? Det skulle då naturligtvis stå arbetsköparna fritt att betala lägre löner till arbetarna, för att kunna ta ut högre vinster – allt annat förutsatt lika.
I praktiken hade lönetröskeln blivit lägre, eftersom den lägsta lönenivå vid vilken det kan anses acceptabelt att arbeta sjunkit när medborgarlönen ersatt en del av arbetarnas realinkomst. Låginkomstjobb och tillfälliga anställningar riskerar därför att normaliseras. Fackföreningarnas makt över lönebildningen riskerar att minska – särskilt i den mån medborgarlönen hade ersatt de fackliga arbetslöshetskassorna.
En del borgare tycks åtminstone ha förstått detta. Ett av de uttalade motiven till att införa medborgarlön i Finland är just att man vill uppmuntra de arbetslösa till att ta tillfälliga och lågavlönade arbeten, utan att behöva höja lönerna. Därmed stärker man förutsättningarna för uppkomsten av ett låglöneproletariat, vilket i förlängningen kan utöva en lönedumpande effekt på hela arbetsmarknaden. De borgerliga känner sina intressen. Det borde vi också göra.