Lotta Elstad
Calanders förlag
Den västliga socialdemokratin, den östliga ”kommunismen”, och den sydliga Tredje världen-radikalismen misslyckades alla med att bygga äkta socialism – alltså verklig ekonomisk och vardagsdemokrati. Den nya latinamerikanska vänsterns hoppingivande blandekonomiska och flerpartidemokratiska regimer har stora problem. Speciellt med det uppmärksammade folksocialistiska flaggskeppet Venezuela nu ute ur bilden.
Den sydeuropeiska vänstervågen då? Ja, grekiska Syriza kapitulerade ju inför EU:s marknadsdiktat. Så nu är frågan om det spanska vänster-stjärnskottet Podemos ska lyckas bättre. Podemos – vänsterpolitik i kristid ger en bra, balanserad och kritiskt positiv bild av denna fräscha, mångfaldiga blandning av genuin folkrörelse och radikalt vänsterpopulistiskt uppstickarparti.
Författaren Lotta Elstad frågar sig i sammanhanget med rätta vad vi ska med den europeiska socialdemokratin till, när de sedan 1980-talet för ungefär samma visionslösa, EU-vänliga och nyliberala marknadskrypande politik som de öppet borgerliga partierna. När dessutom Podemos i mycket står för en gammal traditionell socialdemokratism anno dazumal. Med sociala satsningar kombinerade med reformering av såväl EU-byråkratin som keynesiansk(s) ”räddning” och humanisering av kapitalismen (i varje fall på kort sikt).
Man kan reflektera över hur långt högervridning, marknadsglobalisering, och auktoritär EU-centralism har gått när Podemos ”gammalmodiga” välfärds- och folkhems-”socialism” attackeras som ny, anarkistisk, oansvarig, halvkommunistisk och folkförledande populism. Detta av de etablerade konservativa och socialdemokratiska tvillingpartierna i Spanien.
Denna kritik har dock inte gått hem hos ett uppvaknande och rasande spanskt folk, utleda på det rådande systemets arbetslöshet, prekära osäkra anställningar, ökade socioekonomiska klassklyftor, sociala nerskärningar, bostadsvräkningar, och ständiga elitära (parti)politiska korruptionsskandaler. Spaniens folk har vaknat upp ur den cyniska nutidsletargi som så länge präglat Europa folkliga klasser. En ny framtidstro blommar söder om Pyrenéerna.
Men som författaren också frågar sig: om Podemos bara är en repris av de efterkrigstida guldårens reformistiska socialdemokrati – hur ska det kunna fungera i dagsläget? När överklass-borgare-näringsliv ser sig som segrare efter Sovjetimperiets fall, och inför arbetarklassens kombinerade passivisering och desillusionering?
När vidare högern anser sig representera ”den enda vägen” vid ”historiens slut” inför vilket ”inga alternativ” finns? När borgarklassen inte längre behöver en arbetsmarknadslugnande nationell klassamarbetspolitik(s), eftersom den proletära klassmedvetenheten är på sparlåga? När EU:s och västmakternas globala näringslivsgynnande beslutsstrukturer kör över Nationen och därmed även sidsteppar Demokratin? När ingen revolutionär stämning råder i Europa?
Svåra frågor. Och man kan se två svarstendenser i Podemos – ”idealister” och ”realister” (liknande uppdelning kan man finna i såväl vänstern som miljörörelsen). ”Idealisterna” vill leva framtiden konkret och NU med en platt, ledarlös, självorganiserande, lokal, icke-representativ (mötes)direktdemokratisk folkrörelse för vertikal gräsrotsmakt.
De hittills segrande ”realisterna” vill däremot ha en praktiskt fungerande ledarledd partistruktur, som kan ge konkreta svar. Vilka kan börja genomföras så fort Podemos kommit till makten.
En ”realistisk” Podemospolitik är på kort sikt uppenbart mer framgångsrik, vilket det framgångsrika valet i höstas visade. Men på längre sikt kvarstår det djupare problemet med hur en nationaldemokratisk reformism ska fungera i vår elitstyrda privatföretags- och marknads-internationalistiska era.
En ”idealistisk” Podemos-politik kommer att få svårt att fungera i dagsläget. Får svårt att ge konkreta lösningar på vanligt folks brännande här-och-nu-problem. Får än svårare att i praktiken hitta effektiva former för att bygga en levande demokrati med medborgardriven politik – för hela landet, inte bara fläckvis som nu.
Båda partiriktningarna tar avstånd från traditionella hierarkiska fackföreningar och en ”trött” partivänster utan entusiasm. De sågar gamla vänsterbegrepp som klass, arbetare, marxism, socialism och vänster. De pratar istället om Folket och Eliten i luddig (vänster)populistisk anda.
Och kanske vår tids låga folkliga politiska medvetandenivå kräver en bred, mångfaldig och odogmatisk omstart (”rebrand”) av hela arbetar- och folkrörelserna. Orden är ju heller inte det viktiga utan det radikalpolitiska realkapitalism-kritiska innehållet (med inslag av antikapitalism). Och dess förmåga att entusiasmera och problemlösa.
Frågan är då om inte Podemos ”idealistiska” kärna ändå står för ett framtidshopp. De har inga heltäckande lösningar på det ytterst svåra problemet med hur man skapar folkmakt i storskaliga moderna samhällen (det problem alla tre realsocialismer misslyckats med). De trevar och letar sig fram, och kan ibland framstå som amatörmässiga – men ändå.
Som författaren – och jag – avslutningsvis och otåligt frågar oss; Kanske Podemos ändå förebådar något radikalt alternativt nytt och användbart på vänsterkanten?
P.S. Synd att författaren inte väntade med boken till efter höstens val och tills den pågående regeringsbildningen har avslutats.
P.P.S. Podemos var/är en spontan rörelse, men ett litet antikapitalistiskt vänsterparti spelade en viss roll i dess födelse – varpå de upplöste sig själva och gick in i Podemos. De och medlemmar som kommit från socialistpartiet och förenade vänstern kan ju tänkas ha en mer traditionell vänsteruppfattning.