En sak bekymrar mig varje gång det händer. Även om jag förstås förstår att det ligger en sorts svältföddhet på sann rättvisa i botten av reaktionerna, en vanmakt och en misstro kring polisväsendets och domstolarnas ideologiska kompass. Men ändå – är detta det bästa vi då kan åstadkomma? Jag talar om skadeglädjen när någon som inte har våra sympatier straffas av vår sorgliga ursäkt till rättssystem, och tilldöms tid inom vår straffrättsliga inrättning med det besynnerliga namnet Kriminalvården.
Förra fredagen dömdes två nazister, efter att systemet processat saken under två och ett halvt års tid, till några månaders fängelse för en misshandel. Arbetaren har följt fallet nära och rapporterat löpande om det. I vanlig ordning när vi skriver om högerradikalt våld får vi extra mycket respons från läsare. Så även denna gång.
De flesta uttrycker sitt gillande över den fällande domen, en del formulerar sig mer explicit om att de önskar att samhället skulle ”kasta bort nyckeln” eller ta i mer med hårdhandskarna mot våldsverkarna – hårdare straff, högre murar, mer repression således. Rätt ofta är det så kallade socialister som uttrycker det, inte sällan sådana som kallar sig frihetliga. Det är det som förbryllar mig. Och gör mig inte så lite modstulen.
Vi har en fullständigt obefintlig kritik mot nuvarande straffrättssystem i dagens Sverige. I parlamentets korridorer är det så knäpptyst på den punkten att man kan höra människovärdet falla. Inte en enda av våra 349 folkvalda står upp för den population som under en begränsad – längre eller kortare – tid fråntas sina mänskliga rättigheter och utsätts för godtyckligt statligt avlönat våld.
Vi har en fullständigt obefintlig kritik mot nuvarande straffrättssystem i dagens Sverige. I parlamentets korridorer är det så knäpptyst på den punkten att man kan höra människovärdet falla.
När inte ens den lilla spillra – som ibland kan innehålla spår av socialism – som kallar sig Vänsterpartiet vill tala strukturer då det kommer till brott och straff är det illa ställt. När man i stället låter fångar bygga partiets valstugor för 13 kronor i timmen och en av dess mest radikala röster, Rossana Dinamarca, efter att en man som skickat kränkande sms till henne dömts till fängelse firar med tårta publikt och kallar det ”en seger för demokratin” – ja, då blir det alldeles uppenbart att behovet av obligatoriska studiebesök för riksdagsledamöter på rikets fängelser är ofattbart stort.
För forskning på det verkningslösa – vad gäller såväl avskräckning som återanpassning – med fängelsestraff råder det ingen brist på för den hågade att sätta sig in i. Så kanske måste man ha sett det inifrån själv för att fatta att det inte funkar?
Det handlar inte om att vi ska tycka synd om de nazister och andra våldsverkare som råkar åka fast – ofta från samhällets lägre skikt emedan de mer välbärgade har lättare att komma undan med antisociala beteenden – utan om vilket samhälle vi vill ha. Vi kan tycka synd om oss själva i stället – för ingen som kommer ut har mirakulöst blivit bättre på murarnas insida och ingen heller av att tvingas vara den som kastar bort nycklar och möjligheter för andra. För samhället kostar det, ekonomiskt och mänskligt, när varje verklig förändring uteblir.