I tisdags meddelade Karolinska institutet, KI, att man nu utsett förre rikspolischefen Sten Heckscher att leda en extern granskning av vad KI benämner som ”Macchiarini-ärendet”. Vad det handlar om är den sannolikt största skandalen i det inflytelserika institutets drygt 200-åriga historia.
Kirurgen Paolo Macchiarini rekryterades till Karolinska institutet 2010. Med KI som huvudsaklig bas inledde han en verksamhet som gick ut på att operera in konstgjorda luftstrupar, preparerade med stamceller, i patienter.
Verksamheten byggde på den hypotetiska och, skulle det visa sig, helt felaktiga föreställningen att sådant organ skulle absorberas av kroppen och kapslas in av nybildade celler och blodkärl.
I stället blev de opererade patienterna snabbt sjukare än vad de varit innan, vilket inte hindrade Macchiarini från att i sina vetenskapliga arbeten framställa operationerna som framgångsrika och strax gripa sig an nya patienter.
Sex av Macchiarinis åtta patienter är nu avlidna, för en är läget obekant och en väntar, svårt sjuk, på att få en vanlig organisk strupe inopererad.
Men skandalen slutar inte där. Redan i februari 2014 upplyste en läkare vid Karolinska universitetssjukhuset KI:s rektor Anders Hamsten om de grovt felaktiga beskrivningarna av plaststrupeoperationerna som getts i Macchiarinis vetenskapliga artiklar. Tre ytterligare läkare anslöt sig och larmade. Totalt nio resultatlösa försök att uppmärksamma KI:s ledning på att något var fel gjordes. Läkarna som slog larm hotades med varning.
När slutligen Bengt Gerdin, professor emeritus vid institutionen för kirurgiska vetenskaper vid Uppsala universitet, anlitades för en extern granskning och kom till slutsatsen att Macchiarini fuskat gavs Macchiarini av KI rätten att inkomma med ytterligare forskningsunderlag, underlag som Gerdin aldrig fick ta del av. Karolinska institutet konstaterade att de hade fortsatt förtroende för Macchiarini.
Totalt nio resultatlösa försök att uppmärksamma KI:s ledning på att något var fel gjordes. Läkarna som slog larm hotades med varning.
Först i samband med att Svt:s Dokument inifrån gett offentlighet åt skandalen i dess fulla vidd har KI tagit upp fallet på nytt, med avslutat anställningskontrakt, en avgången Nobelförsamlingssekreterare och ännu en granskning som följd. Det är svårt att se att dessa åtgärder skulle räcka.
Det går visserligen aldrig att förutsätta frånvaron av personer som agerar vårdslöst, ljuger eller manipulerar. Men det måste gå att ställa kravet att en vetenskaplig institution inrättar mekanismer som förhindrar att den sortens beteenden premieras och befordras.
Många av de dygder – nyfikenhet, framsynthet, ifrågasättande av förgivettagna metoder, högt i tak – som akademiska institutioner gärna själva framhäver som sina adelsmärken är, när de blir till mer än tom retorik, genuint positiva egenskaper för en verksamhet.
Det är slående hur KI i stället lyckats hålla de allra mest motbjudande aspekterna av en vetenskapskultur från en svunnen tid vid liv: en auktoritär sfär med inslag av dyrkan av det upphöjda kirurggeniet, ett halsstarrigt försvar av den egna institutionens akademiska prestige, en övertro på de uppnådda resultaten, en oreflekterande jasägarmiljö, ett förakt de kritiska frågorna.
Det är svårt att komma till någon annan slutsats än att hela ledningen för Karolinska institutet, och alla personer i ansvarig ställning som känt till det inträffade utan att agera, borde bytas ut. Inte primärt för att återskapa förtroendet för institutionen – även om detta också lär vara av nöden – utan för att sätta tvärstopp för det vetenskapliga moras som denna ledning tagit under sina vingars beskydd.
Avgå, nu!