Inbördeskriget i Syrien går snart in på sitt sjätte år. Närmare en halv miljon människor har dött sedan konflikten började. 10,9 miljoner, nästan halva landets befolkning, har tvingats lämna sina hem, och miljontals har flytt landets gränser. Runt 70 procent av den kvarvarande befolkningen beräknas leva i extrem fattigdom. Det handlar alltså om en samtida katastrof av gigantiska proportioner. Men när det gäller organisering mot kriget bland människor i väst råder en påfallande stiltje.
En stor del av förklaringen till det står förmodligen att finna i att konflikten ter sig för komplex att greppa i en handvändning. Jihadistrebellerna i Islamiska staten, IS, som framträtt som en symbol för religiöst motiverad terror i vår tid, befinner sig på motsatt sida mot den syriska regimen, som utlöste våldet. Samtidigt har en rad stormakter – Ryssland, USA, Saudiarabien, Iran, Turkiet – intressen i konflikten, vilket inte gör den moraliska navigeringen lättare.
Men en viktig förklaring när det gäller det sviktande svenska engagemanget är också att den brokiga samling folkrörelsegrupper som något förenklat kan sammanfattas som Den svenska vänstern, och vars organisatoriska erfarenheter och driftighet varit avgörande i allt från mobiliseringen mot USA:s krig i Afghanistan och Irak till solidaritetsarbetet för Palestina, inte kunnat uppbåda en enad front i frågan, och knappast heller lär kunna göra det.
Vad vi ser är nämligen det totala moraliska och politiska sammanbrottet för stora delar av den självutnämnt antiimperialistiska vänstern, den som har sina rötter i 1960-talets solidaritetsrörelse för den antikoloniala kampen i tredje världen. Med utgångspunkt i sin alltmer populistiskt förenklade världsbild, där alla andra strategiska och ekonomiska intressen än USA:s är komplett ointressanta att beakta, har grupper inom denna vänster landat i ett okritiskt hyllande av den syriska regimen och av dess allierade, särskilt Putins Ryssland.
Förenklade – och ibland direkt lögnaktiga – framställningar av konfliktsituationer är ingenting nytt, men någonting har onekligen hänt med denna ”antiimperialistiska” vänsters världsbild.
I pressmeddelanden och kommunikéer prisar de den syriska arméns krigföring, understödd av ryskt stridsflyg, och dess ”likvidering av terroristgrupper” (i flertalet fall liktydigt med dödande av den syriska civilbefolkningen).
Förenklade – och ibland direkt lögnaktiga – framställningar av konfliktsituationer är ingenting nytt, men någonting har onekligen hänt med denna ”antiimperialistiska” vänsters världsbild. Från att under det kalla krigets dagar i vissa fall – nämnas kan den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 – ha kritiserat den dåvarande supermakten Sovjetunionens aggressionshandlingar med samma frenesi som USA:s invasionskrig, tycks man nu följa den förvisso lätthanterliga devisen ”Allt som är tvärtemot USA är bra”.
Och från att ha satt sin tilltro till de regimer i utvecklingsländerna som – även om de i praktiken varit föga jämlikhetsivrande – åtminstone i sin retorik haft en strävan efter en progressiv omfördelning av makt och resurser, ställer man sig nu oförblommerat bakom diktatorer som inget annat program har än att säkra det egna maktinnehavet.
Troligen kan denna utveckling förstås som en reaktion på en värld där de progressiva alternativen ter sig allt färre och där vänsterns folkliga stöd, trots de oerhörda globala orättvisorna, är vikande.
Det är bara sorgligt att resultatet blir ännu en spik i kistan för den så välbehövda organiseringen för en annan världsordning.