Två missilattacker i måndags mot sjukhuset i Maret al-Numan i den syriska Idlibprovinsen, den enda fungerande vårdinrättningen i staden, uppges ha krävt minst sju dödsoffer.
Och det är inte bara Elise Baker i Physicians for Human Rights (se artikeln ovan) som ser angrepp mot syriska vårdkliniker som en medveten strategi från regimens och dess allierades sida.
Läkare utan gränsers ordförande Mego Terzian sade till nyhetsbyrån Reuters efter måndagens attacker att det rörde sig om en handling utförd av ”antingen regimen eller Ryssland”.
Enligt en rapport publicerad av Human Rights Watch i förra veckan har minst 14 flygangrepp mot kliniker, sjuktransporter och liknande mål utförts av ryska styrkor i Syrien de senaste månaderna.
På många sätt blir det syriska krigets karaktär av proxykonflikt, det vill säga indirekt sammandrabbning mellan stormakter, tydligare och tydligare.
Rysslands inblandning blir allt djupare, och Turkiet angriper kontinuerligt kurdiska styrkor, varvat med vad som ter sig som närmast pliktskyldiga turkiska punktangrepp mot IS. Samtidigt stöttar USA och Iran var sin sida i konflikten militärt.
Men situationen är också politiskt paradoxal, i och med att två av USA:s allierade sinsemellan är huvudfiender. Natolandet Turkiet, som alltjämt är en av västmakternas trognaste bundsförvanter i regionen, ser PKK-allierade PYD och dess militära gren YPG, de ledande kurdiska krafterna i Syrien, som ett direkt hot mot det egna landets stabilitet, och har därför intensifierat angreppen mot kurderna både inom det egna landet och på syrisk mark.
Samtidigt har den amerikanska regeringen under det senaste året fördjupat sitt stöd till PYD/YPG, som hittills är den gruppering som haft de största framgångarna i att bekämpa Islamiska staten, IS, och hittat en konstruktion för att komma runt att ursprungsorganisationen PKK ännu är terrorstämplad av USA.
Tillsammans med Frankrike har man förgäves uppmanat Turkiet att upphöra med angreppen på kurderna i Syrien. Turkiet å sin sida har svarat med att hota västländerna med att fortsatta kurdiska framgångar kan leda till nya flyktingströmmar från regionen, något som visat sig kunna sätta skräck åtminstone i EU:s länder.
De största förlorarna på detta cyniska spel är alltjämt människorna i Syrien, som fortsätter bombas av landets egen regim och som kläms mellan de olika militära aktörerna.