Påven Franciskus har som rutin att hålla presskonferens ombord på planet på väg hem från sina officiella besök runt om i världen. Hemresan från Mexiko i torsdags var inget undantag. Påvens svar på förra veckans oprovocerade attack från den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump liksom en kommentar om preventivmedel i ljuset av Zika-virusets spridning, fyllde både kyrkliga och sekulära mediers rapportering under hela det första dygnet.
Därmed kom påvens uttalande om en mycket omdiskuterad inomkyrklig fråga helt i skymundan: den som rör kommunion för omgifta frånskilda utan kyrkligt godkänd annullering av det första äktenskapet. Som svar på en fråga från den amerikanska journalisten Anne Thompson från tv-bolaget NBC, gjorde påven Franciskus ett uttalande som skulle kunna tolkas som en fingervisning om det ställningstagande som han själv – efter 2014 och 2015 års mycket uppmärksammade biskopssynoder om familjen – kommer att presentera i sin så kallade apostoliska uppmaning efter synoden, vilken väntas bli offentlig i mars.
Här följer den ordagranna svenska översättningen av Thompsons frågor och påvens svar (utskriften på engelska från hela presskonferensen kan läsas i länken nedan):
Anne Thompson: En del undrar hur en kyrka som påstår sig vara barmhärtig […] kan […] förlåta en mördare lättare än någon som har skilt sig och gift om sig?
Påven Franciskus: Jag gillar denna fråga! När det gäller familjen har två synoder talat. Påven har talat om det hela detta år i sina onsdagskatekeser. Frågan är relevant, du har ställt den på sin spets. I det post-synodala dokument som kommer att publiceras förmodligen före påsk – det behandlar allt som togs upp på synoden, i ett av kapitlen, därför det har många – talar jag om konflikterna, om de sårade familjerna och den pastorala omsorgen om dem. Det är en av de angelägna frågorna. En annan är förberedelserna för äktenskapet. Tänk dig, för att bli präst handlar det om åtta års studier och förberedelser, och sedan om man inte kan fullfölja uppgiften kan man be om dispens, lämna och allt är okej. Å andra sidan, att gifta sig sakramentalt, vilket är för livet, handlar om tre eller fyra möten. […] Äktenskapsförberedelserna är väldigt viktiga. De är väldigt, väldigt viktiga eftersom jag tror att de är något som kyrkan, sin allmänna själavård, i alla fall i mitt hemland, i Sydamerika, inte har värderat särskilt mycket.
Till exempel, inte så mycket nu för tiden men för några år sedan i mitt hemland fanns det en vana av något som kallades casamiento de apuro och som betecknade ett giftermål i hast eftersom ett barn redan var på väg och familjernas sociala heder stod på spel. Parterna var inte fria och det hände ofta att den typen av äktenskap inte höll. Som biskop förbjöd jag mina präster att medverka i dylikt. Jag brukade istället säga till prästerna att när sådant här hände, låt barnet komma, låt dem fortsätta vara förlovade, och när parterna var mogna för att fatta ett beslut om resten av sina liv, då kunde man viga dem. Det finns helt klart en brist här. […]
En annan intressant fråga kom upp vid mitt möte med familjer i Tuxtla (under Mexiko-besöket – övers. anm.) där det var ett par, omgifta men fullt integrerade genom kyrkans själavård. Nyckelformuleringen från synoden, som jag kommer att använda, är att ”integrera” de sårade familjerna, de omgifta, i kyrkans liv, och så vidare. Här får man aldrig glömma att barnen står i centrum. De är de första offren, både genom såren och i följderna i form av fattigdom, arbete, och så vidare.
Anne Thompson: Betyder det att de kan ta emot kommunionen?
Påven Franciskus: Det är det yttersta, det sista. Att integreras in i kyrkan betyder inte att ta emot kommunionen. Jag känner omgifta katoliker som går i kyrkan, som går dit en eller två gånger om året och säger ”jag vill ha kommunion”, som om deltagande i kommunionen vore en belöning. Det handlar om ett arbete för integration, alla dörrar är öppna men vi kan inte säga ”från och med nu kan de ta emot kommunionen”. Detta skulle betyda att också skada äktenskapet, och paret, eftersom det inte skulle låta dem fortsätta på vägen mot integration. Och de som jag mötte här var lyckliga. De använde ett mycket vackert uttryck: ”vi tar inte emot den eukaristiska kommunionen, men vi tar emot den kommunion som det innebär att vi besöker sjukhus och gör det och det. Deras integration ser ut så. Om det sedan är något ytterligare, kommer Herren att visa dem, men det är en väg att vandra.
Catholic News Agency 2016-02-18
Läs utskriften (på engelska) av hela presskonferensen med påven Franciskus på flygplanet från Mexiko till Rom, 2016-02-18. Denna länk här
Översättarens anmärkning
Enligt katolsk syn blir den förlåten som i bikten ångrar sina synder och föresätter sig att inte upprepa dem. Vid svår synd – som inte bara innefattar synder mot andra människor utan också mot Gud och mot kyrkan, det vill säga gemenskapen av alla troende och vad de tror – är bikt, och därmed alltså ånger och fast avsikt att inte begå synden igen, en förutsättning för att sedan kunna ta emot kommunionen, det vill säga nattvarden. Kommunionen är för en katolik inte en individuell fromhetsgärning utan också en öppen bekännelse till kyrkans lära som Kristus ord, och en bekräftelse till övriga katoliker och till omvärlden att man som troende vill försöka leva efter den.
Problemet för dem som är frånskilda och omgifta utan kyrkligt godkänd annullering av första äktenskapet är att de, med nuvarande regler och förståelse, inte kan gå i bikt eftersom det ju skulle kräva att de föresätter sig att upphöra att leva i sitt nu pågående äktenskap. Därmed kan de inte heller gå till kommunion. Det handlar alltså inte om att vissa synder inte kan förlåtas. Alla synder kan förlåtas men inte om de fortsätter att pågå i nuet och framtiden. Diskussionen teologiskt och pastoralt gäller alltså egentligen hur ett pågående andra äktenskap, utan kyrklig annullering av det första, ytterst ska betraktas. Och där finns flera olika perspektiv och idéer, som Signum tidigare har rapporterat om.
Att vara separerad och juridiskt frånskild, utan kyrkligt godkännande, är i sig ingen synd, enligt katolsk syn. Det är omgiftet utan att först ha erhållit annullering, som betyder att kyrkan slår fast att det första äktenskapet aldrig var ett sakramentalt äktenskap, som idag betraktas så. Påven Franciskus beslutade i höstas om en förenklad och mer tillgänglig annulleringsprocess för äktenskap.