Matilda Arborelius tar hem andraplatsen i Skrivas novelltävling på temat Familj.
Text: Matilda Arborelius
Sådär bara, utan ett ord, försvann han ut i vattnet och kom aldrig tillbaka. När hon tänker tillbaka på det minns hon inte plasket, inga ringar på vattnet, inget av det som borde hörts eller synts. Bara känslan när hon upptäckte – han är inte här! – och förstod, att han aldrig mer skulle vara här.
Känslan, stark och otvetydig. Kanske var det därför de inte på riktigt letade, såklart gjorde vad man ska i såna situationer; ropade, skrek och kollade runt bryggan och kanske han försvunnit upp i skogen?
Men inte så mycket mer. Inte med, vad ska man säga, passion, fast det är fel ord. De visste ju redan.
Han hade nyss stått bredvid dem, på klipporna. När de kom tillbaka efter att ha kissat i dungen var han inte där, och de visste. Dels för att han redan i både stora ord och små deklarerat att den här världen inte var för honom, kanske ingen annan värld heller, och dels för att han inte var den som skulle göra något nummer av sin sorti. Det var knappt att folk märkte honom överhuvudtaget. Kallade honom han den där, och vaheterhan, han som alltid går med jackan på inomhus i korridorerna.
Innan blåljusen var allt, faktiskt, väldigt fridfullt. Inga vågor, bara en lätt bris över ytan. Vassen som visslade och ett par småfåglar som sjöng, inte alls melankoliskt.
De kände båda att de borde känt sig skyldiga och skamsna. Nog borde man väl känna mer, skrika och ropa i panik, vika ihop sig på huk och hulka.
Eller bara stirra rätt ut – på inget annat än vita chocken.
Men innan de kom var allt så, så lugnt. Solen hade gått in i ett kompakt ljusgrått täcke, gått och lagt sig den också, och det såg varken mjukt eller hårt ut. Det bara var. Som kaveldunet. Som bryggan som var skranglig sedan år tillbaka, och badstegen som satt fast med skruvar som trängt upp och ur träet. Barn skulle vara försiktiga sa föräldrarna, de få som fortfarande tog med sig dem hit, trots att sjön snart var helt igenvuxen och lämnade algrester på kroppen.
På andra sidan, inte alls långt, kanske högst en tvåhundra meter, såg man tydligt en gul villa med sluttande grön gräsmatta som vätte hitåt dem. Och så en man som klippte gräset, gammal eller bara böjd över maskinen, puttandes. Fram och tillbaka, utan något egentligt mönster, varken lodrätt upp och ned eller horisontellt. På måfå. Ändå jämt. Vissa kan sådär. Bara kan.
Flera vändor hann han gå innan.
När blåljusen kom, eller ja, inte själva fordonen, det fanns det inte väg till, utan de som suttit i, då stod han och vilade på handtaget och tittade ut över och bort mot oss. Undrade säkert vad som stod på. Aldrig hände något sådant här, inte på flera år. Inte sedan pappan halkade på de hala klipporna, slog i huvudet och sjönk. Och sonen som försökte rädda. Tjugo år säkert sen sist de draggade upp de båda. Men det var mer ståhej då. För då visste man inte. Inte helt säkert.
Juryns motivering
Melankolisk utan att bli sentimental med starka bilder som dröjer länge efter att man lagt ifrån sig novellen.