När högeralliansregeringen chockhöjde a-kasseavgiften 2007 rasade det totala fackmedlemskapet drastiskt. Den samlade organiseringsgraden fortsatte sedan falla år efter år.
När a-kasseavgifterna återställdes i januari 2014 hoppades många på att utvecklingen skulle vända. Det gjorde den inte.
Nu visar siffror sammanställda av sociologiprofessor Anders Kjellberg vid Lunds universitet, att organiseringsgraden fortsatte nedåt även under 2015.
– Det kan mycket väl fortsätta ännu längre nedåt. När man försvagas på arbetsplatserna fortsätter det lätt av bara farten. Med allt färre förtroendevalda som kan propagera för facket blir det svårare, säger han till Arbetaren.
Den totala organiseringsgraden i Sverige ligger i dag på 69 procent, en nivå som inte varit så låg sedan 1972. Medan tjänstemannaorganiseringen tycks stabiliserats fortsätter arbetarna att vända facket ryggen. I dag är endast 63 procent av dem med i facket.
Anders Kjellberg tror att den uteblivna återhämtningen delvis beror på en psykologisk effekt. Det är lättare att gå från en hög extra utgift till noll, än att gå från noll till en avgift som är ganska låg, men likväl en avgift.
Men han tror också att medlemstappet försvagat den fackliga arbetsplatsorganisationen på många håll, vilket gör det svårare att återhämta sig.
– Det blir en ond cirkel. Det är på arbetsplatserna som den viktigaste medlemsrekryteringen sker. En svag klubb, eller ingen alls, kan inte uträtta lika mycket och det är genom att kunna visa resultat som rekryteringen blir mest effektiv. Men sedan har nog LO-förbunden misslyckats med rekryteringen i jämförelse med TCO-förbunden, säger han.
Hårdast drabbad är hotell- och restaurangbranschen. Där är, enligt Anders Kjellbergs siffror, endast 28 procent av de anställda arbetarna medlemmar i något LO-fack.
– Vi tappar inte längre medlemmar. Samtidigt växer branschen och kanske borde vi ha ökat mer. Vi har tappat i organisationsgrad, men vi har börjat plana ut i medlemsantal, säger Pim van Dorpel, vice ordförande i Hotell- och Restaurangfacket, HRF.
Ur hans perspektiv rör sig inte raset om ett fackligt misslyckande utan ett ”samhällsmisslyckande”.
– Nej, tyvärr är det ett samhällsmisslyckande med en borgerlig regering som tagit till uppgift att krossa facket. Att folk lämnade har skapat stora problem för arbetarna i stort och våra medlemmar ligger längst ytterst i trygghetsskalan, säger han.
Men Jonas Ivman, ombudsman på LO med ansvar för medlemsvärvning och organiseringsfrågor, är mer självkritisk.
– Det stora trendbrottet var den borgerliga a-kassereformen, men man kan inte bara skylla på förändringar och alliansregeringen. Fackföreningsrörelsen har helt enkelt inte gjort sin läxa och förändrats i samma takt som arbetsmarknaden, säger han.
Enligt Jonas Ivman så ser det ut som att medlemssiffrorna åtminstone har slutat rasa, något som beror på ett medvetet arbete under de senaste tio åren.
Men fortfarande är det en lång väg kvar för att återta organiseringsgraden på en förändrad arbetsmarknad, vars modell gynnar arbetsköparna.
– Vi kan inte vara nöjda med att det fortsätter trots att vi jobbar medvetet. Vi måste vara ute på arbetsplatserna och visa medlemmarna att vi står på deras sida och driver deras frågor. Vi måste bli bättre på att tala om det.