Årets avtalsrörelse pågår för fullt. 2,9 miljoner arbetare ska innan processen är till ända ha fått nya löner. Och arbetsköparsidan är på krigsstigen.
Sveriges Kommuner och Landsting kräver sifferlösa avtal, tjänsteföretagarna inom Almega vill ha fler undantag från lagen om anställningsskydd, och flera arbetsköparorganisationer, uppbackade av Svenskt Näringsliv centralt, kräver frysta lägstalöner. Många fackliga företrädare har vittnat om att motparten aldrig tidigare uppträtt så aggressivt.
Det handlar dock inte bara om en arbetsköparoffensiv i förhandlingsrummen. Även gentemot allmänheten, och synkroniserat med politiska utspel från de borgerliga riksdagspartierna, har arbetsköparsidans organisationer den senaste tiden aktivt pläderat för att införa en helt ny typ av låglönemodell i Sverige.
Det slående är att samtidigt som arbetsköparsidan slår på stridstrumman fortsätter LO-facken sin retoriska resa ned i total förnekelse av de grundläggande konfliktförhållandena på arbetsmarknaden.
Det slående är att samtidigt som arbetsköparsidan slår på stridstrumman, och som sällan förr låter den ljuda ut i samhället, fortsätter LO-facken sin retoriska resa ned i total förnekelse av de grundläggande konfliktförhållandena på arbetsmarknaden.
I en artikel i tidningen Arbetet den 7 februari, apropå personer som går direkt från fackliga förtroendeuppdrag till chefskap i företagen, säger LO:s första vice ordförande Tobias Baudin:
”Vi som facklig organisation vill också företagets väl. (…) Med ett bra och utvecklat samarbete med facket får man ett bättre företag. Det kan se olika ut, men generellt finns det ingen motsättning.”
Uttalandet är bara ett av flera med likartad innebörd från företrädare för LO-sidan. Fack och näringsliv vill egentligen samma sak, bara det att näringslivet inte alltid inser det.
Naturligtvis ska man ha klart för sig att det ofta i sådana här sammanhang råder en skillnad mellan språkets piruetter och den materiella verkligheten. I strukturella partskonflikter finns det inte sällan en tendens att i ord vilja framställa sig som den part som tar ansvar för helheten, som ser till det allmänna bästa och skyr uppslitande särintresseutspel.
När till exempel högern och arbetsköparna argumenterar för lägre löner framställs detta ofta som åtgärd som ”alla” tjänar på, underförstått något som det inte borde behöva råda någon konflikt om.
Omvänt lär få LO-förbundsföreträdare mellan skål och vägg i förhandlingsrummet förneka den grundläggande intressekonflikten mellan parterna.
Problemet är bara att arbetarsidan under 30 års tid, på område efter område, har tvingats flytta tillbaka sina positioner.
Problemet är bara att arbetarsidan under 30 års tid, på område efter område, har tvingats flytta tillbaka sina positioner. Inte med den bästa vilja i världen kan LO-facken framställa det som att de har initiativet i samhällsutvecklingen.
Att offentligt vädja till ett fiktivt samförstånd i ett läge där man tvingas backa ut för stupet är bara kontraproduktivt och demoraliserande.
Vad som skulle behövas, särskilt i ett klimat där allt fler av de arbetande misstror förändringspotentialen i facklig kamp, är i stället en offensiv från arbetarrörelsehåll för att synliggöra den djupa intressekonflikten på arbetsmarknaden, och hur den påverkar allas våra liv.
Det är rentav en förutsättning för att kunna påbörja arbetet med att återta de förlorade positionerna.