Regi: Deniz Ergüven
Premiär den 4 mars
Fem föräldralösa systrar lämnar skolan för sommarlov. På vägen hem tillsammans med några pojkar i klassen passerar de Svarta havets strand och kastar sig lyckligt med skoluniformen på i det turkosblå, skojar i vattnet, i solen. Frihet, tänker man.
Känslan av en sommar som ligger som en hel evighet framför en. Men när flickorna kommer hem till farmor där de bor har ryktet gått före. Ryktet om lössläppthet, ung lek – och lust.
Farmor och farbror inser att flickorna håller på att bli vuxna och att det är hög tid att gripa in, och det resolut. Murar byggs kring trädgården, galler sätts för fönstren, och linnen och shorts ersätts med höghalsade klänningar inför presentationen av grannarnas unga män – potentiella äkta män.
Filmens skolflickor är till en början fria, upplysta, vana vid internet och att umgås med pojkar och väninnor, och har koll på sex och politik
Nu ska de lära sig att sköta hushållssysslor på ett prickfritt vis, bädda, städa, sy och laga mat. De tycker att det är ganska roligt stundtals, men underligt – så som de vuxnas idéer kan framstå när man är ung. Livet förändras på några dagar, så snabbt att förändringen blir overklig. Plötsligt är dörrarna låsta, inga diskussioner accepteras, inga frågor besvaras.
Filmens skolflickor är till en början fria, upplysta, vana vid internet och att umgås med pojkar och väninnor, och har koll på sex och politik – hur kan de så snabbt anpassas till instängdheten, lydnaden, kontroll av ”oskuld” hos en gynekolog som spelar med?
Svaret är nog att alla just ”spelar med”. Farmor som en gång giftes bort ung och ”lärde sig älska sin man”. Grannarna som vill få sina söner bortgifta. De flesta, som vill ha lugn och ro och inte ställa till bråk. Vem har inte som ung levt ett hemligt liv, för föräldrar, skola, vuxenvärld? Spelat anpassad med oron och upproret molande i magen. Med tvivlet på vuxenvärlden som allvetande och trygg.
När chocken släppt något och de vuxna identifieras som förövare börjar revolten formeras hos flickorna, de hittar på olika sätt att slippa ut, och de förbereder en flykt. Men ingenting är enkelt, kanske kan det vara trevligt att gifta sig, få vara huvudpersonen vid en stor fest och få en egen familj – även om det är en främling som man måste “lära sig att älska”.
Berättelsen om de fem systrarna böljar fram och tillbaka. Än ligger de loja och skvallrar och skrattar, än sliter de förtvivlat i fönstergallret. Samma sak gäller farmor (Nihal G. Koldaş), det är av omsorg hon stänger in flickorna, men hon ser dem också och hjälper till att dölja en rymning håller på att avslöjas för farbrodern.
Mustang är helt enkelt en historia om att vara ung och äga rätten till sitt liv sin kropp, sin sexualitet, sin framtid.
Men ser också bort när hans övergrepp mot en av systrarna blir för uppenbart. Hennes egen historia bär framtiden; omsorgen och skräcken brottas inom henne och gör henne till både offer och medskyldig.
Mustang tillhörde de nominerade för såväl Oscar som Golden Globe för bästa utländska film 2015, och har förärats otaliga andra priser vid filmfestivaler, bland andra i Cannes och på Stockholms filmfestival, och nästan sönderälskats i väst.
Det är förstås svårt att veta precis hur livet kan te sig för flickor i ett litet samhälle på landsbygden i norra Turkiet, jag vill ändå tro att ungdomar är sig ganska lika världen över, och regissören Deniz Ergüven är själv uppvuxen i området. Berättelsen känns bekant från vittnesmål om det som kallas hedersvåld, i vilket instängdhet och frampressade äktenskap vid unga år ingår, i familjer i västvärldens städer. Ingenstans nämns religion eller kulturell identitet.
Mustang är helt enkelt en historia om att vara ung och äga rätten till sitt liv, sin kropp, sin sexualitet, sin framtid. Systrarna, och framförallt lillasyster Lale (Güneş Şensoy) som allt mer intar huvudrollen, är goda representanter för tonårsflickor världen över.
En vacker, skakande och underbar berättelse. Och med fantastiskt fint och känsligt soundtrack av Nick Cave & Warren Ellis.