av BERND HAGENKORD
(Inledning av översättaren: Påven Franciskus träffade förra lördagen representanter för den franska gruppen ”Poissons Roses”, som betecknar sig själv som socialistisk och påvetrogen, för ett samtal om bland annat politik, globalisering, Europa och Frankrike. Samtalet har sedan refererats i flera tidningar, däribland den franska katolska tidskriften La Vie och Heliga stolens dagstidning L’Osservatore Romano.)
Nyligen använde påven Franciskus uttrycket ”arabisk invasion”. Mer behövdes inte för att ännu ett påveuttalande skulle valsa runt i medierna. Mer rapporteras heller inte från det möte förra lördagen där orden fälldes trots att artikeln i L’Osservatore Romano och i den franska tidskriften La Vie (där originalet var infört) är flera sidor lång. Det enda som förmedlas är just denna formulering, och genast undrar alla vad påven menar.
Ceterum censeo [”för övrigt anser jag”, latinskt uttryck, övers. anm.] – ni får ursäkta att jag här åter upprepar mig – för att förstå påven måste man lyssna till eller läsa hans ord mot bakgrund av den konkreta situationen och sammanhanget. Det han säger fungerar som kommunikation med de människor som står eller sitter framför honom – inte som allmängiltiga utsagor för alla människor, i synnerhet inte när det bara rör sig om några enstaka ord som lyfts fram.
Och ändå är hela det tema som påven berör mycket spännande. Vart är Europa på väg? När allt kommer omkring var det en fransk grupp som han talade med när orden om ”arabisk invasion” fälldes. Då ligger ämnet nära. Framför allt är det också intressant av den anledningen att det annars inte talas så mycket om ämnet Europa. Alltså, hur kan man svara på Europas andliga kris? Hur ska man förhålla sig till moderniteten, och även kunna vara kritisk mot den, utan att bli reaktionär? Hur hör spiritualitet och politik – i ordets vidaste mening – ihop? Det är frågor som dessa som är påvens ärende.
Europas kallelse
Det var ett rätt långt anförande som påven höll, berättar La Vie, det var så långt att han vid ett tillfälle reste sig för att hämta vatten, inte åt sig själv utan för tolken. ”Emmanuel Lévinas [litauiskfödd fransk filosof med judiskt påbrå, levde 1906–1995, övers. anm.] baserar sin filosofi på mötet med den andre, den andre har ett ansikte. Man måste gå ur sig själv för att betrakta det.” Det är sådana meningar som gör att man önskar att man hade varit med vid mötet. I uttalanden som dessa kommer många ting samman: Franciskus filosofiska intressen, hans andliga hållning, hans pastorala handlande.
På temat globalisering sade påven att Europa är den enda kontinent som kan ge världen en viss enhet. ”Kina har måhända en äldre kultur men Europa har en kallelse till universalitet och till tjänst.” Ingen kan säga att påven ”från världens ände” inte bryr sig om Europa!
I Strasbourg, vid de europeiska institutionerna, [anförande inför Europaparlamentet i november 2014, övers. anm.] hade påven redan talat om ämnet, han jämförde då Europa med en trött gammal kvinna, något som inte gladde europavänner. Kan man vända på den utvecklingen, var frågan när påven talade i lördags. ”Ja, under vissa förutsättningar.” Om Europa vill föryngras ”måste man återupptäcka de egna kulturella rötterna”. Det är en tanke som inte är ny, vi har mött den hos Benedictus XVI och Johannes Paulus II. Men sedan kommer ett typiskt franciskusord: ”Av alla länder i Väst har Europa de starkaste och de djupaste rötterna. Genom kolonialiseringen har dessa rötter också nått den nya världen. Men om det glömmer sin egen historia, blir Europa svagt. Och riskerar att bli en tom plats.”
Citatet
Låt oss sedan ta oss an det citat som fått så mycket uppmärksamhet. ”I dag kan vi tala om en arabisk invasion. Det är ett socialt faktum.” Så återger La Vie vad påven sade. Men han lade genast till att extremhögerns teoretiker som ger näring åt människors rädsla för fördrivning och undanträngning, kommer att bli besvikna. ”Hur många invasioner har inte Europa upplevt under sin historia?” Observera kopplingen till det påven strax innan sade om att Europa måste känna till sin historia.
Europa har i det förgångna alltid övervunnit sig själv, har alltid kunnat gå utöver sig själv och har ”genom mötena med andra kulturer återupptäckt sig själv och berikats”. Berikats! Den som lyfter ut påvens ord om invasion ur sitt sammanhang för att göra en politisk poäng för egna syften bör lägga märka till detta: det handlar om berikande, inte om rädsla.
Minerad genom nationell egoism
Påven talar därefter vidare om Schumann och Adenauer, de stora män som hade en vision för Europa, om den aktuella krisen i Europa, som blivit minerat område genom nationell egoism, om småaktigt schackrande och kortsiktiga politiska spel. Påven använder klarspråk.
Men det är inte bara Europa som måste föryngras, detsamma för kristendomen. Och vägen dithän leder för kristendomens del över barmhärtigheten. Att förflytta centrum från sig själv, att gå den andre till mötes, att ta risken med dialog, så beskriver påven barmhärtighet. För Franciskus är barmhärtighet något som i dag kommer från Syd och som är ett annat namn för humanism.
Dialog
Och så dialogen. Påvens recept för allt, trots att han får kritik för det, från Ukraina, från tidningsredaktioner, lite varstans ifrån. Krig börjar med religionernas ideologiska urartning, hävdar påven. Alltså behövs dialog. Tyvärr finns inte ordet som verb på tyska men när påven säger ”dialog och åter dialog” så uttrycker han sig i verbform. Mot denna bakgrund förbereds ett sammanträffande med en av de högsta andliga auktoriteterna inom Sunniislam, Al-Azhar-universitetet i Kairo.
”En sak är klar”, så avslutar reportern sin artikel. ”När påven talar informellt vet han exakt vart han vill föra kyrkan, bort från murarna, in i risken med mötet.” Det finns inte mycket att tillägga till detta för det gäller uppenbarligen också för hans ord. Han talar och vågar ta risker men om man verkligen tar del av det påven säger och inte rycker ut enstaka ord för att skapa rubriker, då är det mycket man kan förstå.
Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2016-03-04
Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här