Även i Paris tror de intellektuella på »nationens undergång«.
Sedan en tid tillbaka genomgår den franska samhällsdebatten vad som i pressen kallas en »högerfiering« eller »förhögring«. I kölvattnet av de två terrorattentaten i Paris förra året går den här utvecklingen allt snabbare. Islam ska debatteras »utan skam«, det är numera legio att tala om Frankrikes kulturella undergång och i politiskt neutrala medier som public service-kanalen France 2 har profiler med åsikter långt till höger blivit stående deltagare i debattprogram.
En intellektuell som är representativ för den här utvecklingen är journalisten och debattören Éric Zemmour, tidigare reporter på konservativa Le Figaro och numera flitig radio- och tv-krönikör, som efter terrorattentaten i november i radio sade att Frankrike i stället för att bomba Raqqa borde bomba Molenbeek i Bryssel där flera av terroristerna bodde. Förra året gav han ut den bästsäljande Le suicide français som kritiserar den »relativism« som sedan 1968 har drivit Frankrike till civilisatoriskt »självmord«.
En annan tongivande gestalt är författaren och akademiledamoten Alain Finkielkraut. Han har bland annat hävdat att Parisupploppen 2005 har etniska förklaringar. En tredje är författaren Michel Houellebecq som så sent som förra året beskrev sig som islamofob.
Bakom dessa står en större grupp av journalister, författare, professorer och mediepersonligheter. Redan 2002 döptes denna strömning av historikern Daniel Lindenberg till »De nya reaktionära«. Att Houellebecq, som även kan uppfattas som vänster och oftast snarare beskrivs som en provokatör, räknas hit av många visar att det inte är någon homogen grupp det rör sig om. Snarare är de alla uttryck för en viss tendens i det franska samhället som vuxit sig allt starkare de senaste åren.
Gemensamt för de flesta av dem är att de befinner sig i en klassisk högertradition som uppehåller sig vid frågor om identitet och begråter nationens kulturella »dekadens«. De vänder sig mot vad de uppfattar som ett samhällsklimat paralyserat av politisk korrekthet sammanfattat i begreppet »la pensée unique«, vilket motsvarar svenskans åsiktskorridor.
Dessa debattörers ökande inflytande speglar Front Nationals framgångar. Den sittande vänsterregeringen rör sig ständigt högerut för att hänga med den väljarmässiga och mediala kantringen. Redan för två år sedan ombildade Hollande sin regering för att »ta hänsyn till den tydliga signal« som Front Nationals väljare skickade i regionalvalen. Inrikesministern Manuel Valls från socialistpartiets högerflank blev befordrad till premiärminister. Han har sagt sig vilja avskaffa ordet socialism, ett »ord som inte längre betyder något«, är för en restriktiv invandringspolitik och hårdare terrorlagar och har föreslagit utvisning av romer.
Frankrike befinner sig officiellt fortfarande i undantagstillstånd och är enligt presidenten »i krig« med en både yttre och inre fiende. Regeringens senaste vapen är ett lagförslag om att dra in medborgarskapet för personer med »utländsk bakgrund« som begått terrorbrott, även om deras släkt är franska medborgare sedan generationer. Front Nationals ledare Marine Le Pen tackade inför regionalvalen i december president Hollande för att ha hämtat inspiration från deras program.
Det kanske intressantaste symtomet på »högerfieringen« av det franska samhället finns i just vänstern. På senare tid har man börjat tala om en ny intellektuell strömning som mitten-vänstern har döpt till »den reaktionära vänstern«. Det syftar på en brokig skara intellektuella som förenas i en stark kritik, som på vissa punkter sammanfaller med extremhögerns, mot den ideologi som länge dominerat inom vänstern. De är globaliseringskritiska, vill återupprätta nationen som politisk kategori och ifrågasätter framstegsstanken, det vill säga föreställningen att samhället ständigt blir bättre, hos den liberala mitten.
Filosofen Michel Onfray, ekonomen Jacques Sapir, journalisten Natacha Polony och sociologen Emmanuel Todd är några namn. Deras kritik riktar sig, i likhet med de nya reaktionäras, ofta mot »arvet från 1968«. Detta arv har enligt flera av dem gett upphov till en individualistisk kultur besatt av identitetsfrågor som inte utmanar kapitalismen utan tjänar den. Socialistpartiet, som sedan 1980-talet gjort denna kultur till sin, anklagas för att under täckmantel av att kämpa för ett pluralistiskt och tolerant samhälle egentligen ha övergivit det folk som de historiskt har sagt sig representera.
Vändpunkten anses ha skett 1983 när François Mitterrand tvingades överge stora delar av sitt program och anpassa sin politik till den europeiska gemenskapens mittfåra. Sedan dess har partiet drivit en ekonomisk politik som knappt går att särskilja från högerns. I stället anses vänstern ha ersatt sin politik med en »vänsterkultur« som de senaste decennierna har blivit institutionaliserad: en diskurs om tolerans, multikulturalism och ljummen antirasism med grund i 68-rörelsen har ersatt den ekonomiska omfördelningspolitik som partiet säger sig stå för.
Inom den »reaktionära vänstern« ser man eurozonen som en ekonomisk tvångströja som gör det omöjligt att driva någon annan politik än den som dikteras i Bryssel och Frankfurt (detta fick Hollande själv uppleva strax efter sitt tillträde när han snabbt tvingades överge flera av sina vallöften eftersom de var inkompatibla med de fiskala reglerna inom eurozonen). I likhet med extremhögern propagerar många i den reaktionära vänstern därför för ett franskt utträde ur EU för att återvinna »nationell suveränitet« och vissa har gått så långt som att föreslå att göra gemensam sak med Front National.
Mitten-vänstern anklagar dessa »reaktionärer« för att spela Front National i händerna genom att anföra deras argument. Reaktionärerna anklagar i sin tur mitten-vänstern, högern och EU för att med sin ekonomiska politik ha skapat extremhögern. Den reaktionära vänstern är alltså inte reaktionär i politisk mening, utan brännmärks som sådan av den liberala mitten som ser all kritik mot den ekonomiska liberalismen som extrem. Samtidigt finns det uppenbara höger-tendenser hos vissa personer, till exempel Onfray, i invandringsfrågan.
Möjligen går det i dag att skönja början till en ny politisk dynamik i Frankrike: i mitten en teknokratisk »republikansk front« av mitten-vänstern och mitten-högern som står för ekonomisk och kulturell liberalism, och på var sin sida om den en extremhöger och en »reaktionär« vänster som båda är kritiska till liberalismen (den första mot den kulturella, den andra mot den ekonomiska), och som båda kämpar för att återupprätta den nationella suveräniteten, men med helt olika bevekelsegrunder.
Jonas Elvander är frilansjournalist.
Publicerad i #1 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »