Den 66:e upplagan av filmfestivalen Berlinale 11–21 februari innehöll allt från kortfilmer på 4 minuter till Lav Diaz långfilm A Lullaby to the Sorrowful Mystery på 485 minuter. I filmfestivalens huvudtävling fanns bland andra Thomas Winterberg (Festen, Jakten) som återvänt till Danmark efter senaste utflykten till England med Far from the Madding Crowd. Winterbergs film Kollektivet speglar nyhetsankaret Annas 70-talsdröm om att starta ett fritt och öppet kollektiv där alla känner sig välkomna, när maken ärver ett stort hus.
Efter många glada dagar ställs drömtillvaron på spel när den äkte mannen hittar en blond Agnetha Fältskog-fager student. Trine Dyrholm belönades med Silverbjörnen för sin insats som Anna. En annan person som tar till sin tillflykt till ett kollektiv är filosofiläraren Nathalie (Isabelle Huppert) i L’avenir/Things to come av Mia Løve-Hansen (Eden, Min ungdoms kärlek). Nathalie åker till ett kollektiv där en av hennes favoritelever diskuterar anarkism med franska och tyska radikaler.
Filmen skildrar den unga parisiska politiskt medvetna medelklassen på ett utmärkt sätt, men är främst ett porträtt av Nathalie och saker som kommer med medelåldern för en kvinna. Løve-Hansen får Isabelle Huppert att kännas intresserad av sin roll och äkta i dråpliga scener där hon vadar i lera någonstans i Bretagne i jakt på bättre mobilmottagning medan mamman matstrejkar på ett demensboende.
Guldbjörnen gick till Fuocoammare/Fire at Sea av Gianfranco Rosi, som Arbetaren skrivit om. Filmen skildrar en lekande pojke på Lampedusa, och växelklipper till båtflyktingar som försöker korsa Medelhavet för att komma till ön. Pojken växer upp i en familj där pappan är fiskare och måste ut och tjäna sitt levebröd även om det är oroligt på havet.
När det blåser upp till storm kommer även katastrofen. På polisradion får åskådaren höra autentiska upptagningar av båtflyktingar som ringer italienska sjöfartspolisen om att de håller på att drunkna. Filmen visar hur militären försöker leta efter båtarna och dra upp personer i sjönöd. Bilderna på hur alla döda människor plockas upp en och en ur de sjöodugliga träbåtarna är en smärtsam påminnelse om hur många liv spills varje dag.
Filmen utgår ifrån de personliga historierna från invånarna på Lampedusa, som läkaren som fixar med en ögonlapp till pojken för att korrigera synen och senare gråtande visar alla bilder på dem som han har dödförklarat. Kritiken kommer endast från läkaren och en önskan att hitta en lösning på problemet, men filmen ifrågasätter inte EU:s stängda gränser. Filmtiteln kommer från en av de italienska traditionella önskelåtar som lokalradion spelar. ”Fuocoammare” har en glad melodi och i sammanhanget med båtflyktingar blir det skevt; Gianfranco Rosi vill att åskådaren ska se katastrofen, men för de redan insatta blir det mest en satir.
Den svenska representationen i Berlinale var ännu större i år, efter förra årets prisregn för Sanna Lenkens Min lilla syster och Beata Gårdingers Flocken. Även nu belönades kvinnliga regissörer. Tjugofem år efter hbtq-filmklassikern Paris is Burning prisades Sara Jordenös och Twiggy Pucci Garçon med en Teddy för bästa hbtq-dokumentär för den utmärkta dokumentären Kiki om dansstilen voguing. Joanna Rytel tog även hem en Teddy för bästa kortfilm med Moms on Fire, en leranimationsfilm om två höggravida mammor som bara kan tänka på att få ligga. Ida Lindgrens starkt visuella kortfilm Kroppen är en ensam plats om ätstörningar fick även ett hedersomnämnande i Generation 14plus-kategorin.